Popaganda: Frankie Cosmos är svävande och lågintensiva

Frankie Cosmos spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-27

När Greta Kline och hennes band kommer ut på scen börjar spelningen med att Lauren Martin (keyboard) och David Maine (bas) framför en  liten koreograferad dans – händerna fram och tillbaka framför ansiktet och vickande höfter. De ser lätt lidande ut, medan Greta Kline ler.

Det hela är så indiecute att det lika gärna hade kunnat vara en scen från Napoleon Dynamite.

Frankie Cosmos sound är lågmält och skönt skavande. På scen syns det att Greta Kline är en ung debutant, men musiken är klok och självklar pop. Ibland tittar Lauren eller David oroligt på Greta, men hon kör obrytt på och vi i publiken får aldrig veta blickarnas betydelse.

Eftersom låtarna är så pass svävande och lågintensiva i sina melodier skulle livespelningen lätt kunna blåsa iväg med vinden och förbli ännu en anonym men mysig förmiddagsspelning på en festival. Under vissa låtar viner vinden visserligen lite högre, men Gretas Klines blyga charm fångar snabbt upp en igen. Låtarna ”If I had a dog” och ”Outside with the Cuties” framförs med en sådan simpel genialitet att det går små rysningar genom kroppen på mig.

Frankie Cosmos låtar är så pass korta att deras halvtimme känns längre – de hinner spela väldigt många. Mot slutet ser Greta Kline lite lätt stressad ut och de skyndar på i sista låten. Kline och hennes band känns exotiska på Eriksdalsbadets scen, som att de har tagit med sig en bit av New Yorks unga indiescen och bjuder in oss i publiken på ett smakprov – och när de går av scenen slås jag av en stark vilja att följa med.