Popaganda lördag: Ett värdigt festivalavslut med Belle & Sebastian

20160826, Popaganda, Områdesbilder FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160826, Popaganda, Områdesbilder FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

Vi är inte de enda som rusar nerför backen mot Eriksdalsbadet denna lördagsförmiddag. Festivalens mest intressanta bokning har fått den första speltiden på dagen och då är det bara att trotsa eventuell huvudvärk och hunger för att hinna dit.

Inne på området är stämningen lite avmätt, sådär som det lätt kan bli på förmiddagen festivaldag nr 2. Men betydligt fler än vad jag trodde har flockats kring lilla scenen för att se amerikanskan Greta Kline spela under sitt alias Frankie Cosmos.

Hennes lo-fi pop fungerar utmärkt på festivalscenen och hennes svala och blyga attityd lockar en till att vilja veta mer – vem är hon? Det är i alla fall omöjligt att inte charmas när hon sjunger ”Outside with the cuties” och tar stapplande, små danssteg mellan ackorden.

När Greta dragit sista ackordet börjar det låta från stora scenen. Marit Bergman berättar att senast hon spelade på Popaganda var 2003 – och jag drar mig för att använda klyschan ”bättre förr”, men det råder inga tvivel om att publiken lever upp när gamla låtar som ”This is the year” och ”Forever doesn’t live here anymore” spelas. De nya låtarna får inte alls samma gensvar, och när hon ber publiken sjunga med är det pinsamt tyst. Men jag imponeras över den energi och karisma Bergman utstrålar, och hur hon på ett så självklart sätt ber regeringen att ”dra åt helvete” för sin flyktingpolitik.

20160826, Popaganda, Marit Bergman FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160826, Popaganda, Marit Bergman FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

Solen fortsätter skina. Det är en helt perfekt sensommardag, om än lite blåsig. Eriksdalsbadets pooler skapar en annorlunda inramning till en festival– och i år får besökarna även ta ett bad om de vill. Medan några killar plaskar runt med en badboll i en av poolerna stiger Frances upp på lilla scenen. Hennes karaktäristiska röda hår lyser där hon sitter bakom pianot, och hon påpekar gulligt hur bra låtskrivare alla svenskar är.

Tyvärr blir spelningen för anonym, hennes låtar går in i varandra och ligger på en fin gräns mellan indiepop och disneypop. När låten ”Drifting” spelas händer något, hon får en annan energi och hennes musikalitet får chans att lysa. Det är vackert, men samtidigt lite platt.

Medan vi står och tittar på Frances ser jag Amanda Bergman kila förbi. Hennes lockiga hår, oftast med en hatt på, är lätt att känna igen. Efter Frances är det hon som spelar på stora scenen. Tyvärr har jag svårt att inte tänka på Amason när hon börjar sjunga. Hennes soloprojekt känns mest som att hon gjort ett album av låtar som Amason ratade.

20160826, Stockholm. Amanda Bergman spelar på Popaganda. Foto: Erik Stubbfält/ROCKFOTO

20160826, Stockholm. Amanda Bergman spelar på Popaganda. Foto: Erik Stubbfält/ROCKFOTO

Men hennes röst väger upp för det mesta, den får vilken halvkass popdänga som helst att kännas originell. Mycket vägs också upp av hennes allmänt superchamiga sätt att jazza runt på scenen med mjuka knän. Tyvärr blixtrar det aldrig till, crescendot uteblir och jag tänker att Amanda Bergmans rätta habitat snarare är i en trång, rökig klubblokal än på en stor festivalscen en sommareftermiddag.

Tiger Lou börjar sin spelning med den gamla låten ”The war between us” och jag påminns om hur bra jag tyckte att de var, 2005. Ljudet krånglar så Rasmus Kellermans sång stundtals försvinner och musiken som är monoton och gitarrbaserad blir mest ett enda malande. Under låten ”Leap of Love” är emorocken ett faktum, och dess bäst-före datum likaså.

Tiger Lou spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-27

Tiger Lou spelar på Popaganda , Stockholm 2016-08-27. Foto: Niklas Axelsson/Rockfoto

Efter Tiger Lous svårmod är det skönt att känna peppen som sprider sig kring festivalområdet när Deportees tar första ackorden till ”Under The Pavement – The Beach”. Det är storslaget, ösigt och musikerna känns nära och sammansvurna. De fängslar genom att göra varje låt till en fortsättning på den förra. Trummisen Thomas Hedlund spelar trummor på tå, hela tiden ledande och ösande även på de lugnare låtarna. När Deportees spelar börjar förfesten, de skapar en varm energi över hela området.

På väg mot [Ingenting]s spelning hinner jag tänka att Popaganda har lyckats boka nästan alla artister som fanns på min mp3-spelare 2005. Och när jag inte trodde att det kunde bli mer nostalgiskt ska [Ingenting] spela alla indiepoppares älsklingsskiva, Tomhet, idel tomhet rakt igenom. De river av hits som ”Hallelujah” och ”Medan du sov” snabbt och utan någon större inlevelse. Tyvärr ser Christopher Sander inte direkt ut att njuta bakom solbrillor och keps, det känns snarare som att han bara vill ha det överstökat.

Musiken är stor, levande och melodierna svåra att inte dras med i trots bandets vacklande entusiasm. Lina Högström (Skator) kommer in på ”Dina händer är fulla av blommor”, men jag kommer på mig själv med att sakna Sibille Attars klockrena stämma. Mot slutet av spelningen kommer de närmare och närmare den ärlighet och inlevelse jag saknade i början, och låten ”Lång väg” går rakt in i hjärtat.

Det [Ingenting] saknade i energi väger Crystal Fighters upp för med råge – deras spelning är provocerande peppig istället. Superhiten ”Love is all I got” manglas sönder av Graham Dicksons gitarrsolo, och det ser ut som att körtjejerna ska sprängas av upphetsning. De skapar mer en känsla av ett Friskis & Svettis-pass än popkonsert, men underhållningen är ett faktum och jag står med skräckblandad förtjusning som fastfrusen på min plats (på tryggt avstånd i öltältet).

20160827, Popaganda, Crystal Fighters FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160827, Popaganda, Crystal Fighters FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

Jag får pusta ut till Niki & The Doves märkliga auto-tuneade intro. Malin Dahlström och Gustaf Karlöf är en synkroniserad duo som skapar musik med alla möjliga inslag – funk, soul och disco med synthpop i grunden. Dahlströms röst verkar mörkare live än på skiva och den påminner mig om en blandning mellan Mariah Carey och Cyndi Lauper – även melodierna har starka influenser från 80-talet. Duon kör på med röstförvrängingar och samplingar, men de gör det på ett sätt som aldrig blir för spexigt – utan mest visar på teknisk skicklighet och en enorm konstnärlig känsla.

Belle & Sebastian står för Popagandas final. ”We’re the old guys who’re going to take you back 20 years” säger Stuart Murdoch, och även om folk fnissar till är det sant. Han tar på sig gitarren och börjar spela ”The Stars of Track & Field” från albumet If you’re feeling sinister som faktiskt firar exakt 20 år, i år.

Det är fantastiskt vackert, stämningsfullt och publiken sjunger med. Den enda gång jag tänker på bandets ålder är under låten ”Another sunny day” – där får Murdoch driva på ännu mer och i bakgrunden står det några riktigt trötta musiker. Men det glöms snabbt bort när Murdoch börjar sjunga ”Piazza, New York Catcher” och alla på området gungar med.

20160827, Popaganda, Belle & Sebastian FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

20160827, Popaganda, Belle & Sebastian FOTO: NIKLAS AXELSSON/Rockfoto

När encorenumret ”Get me away from here I’m dying” spelas önskar jag att de hade minst en timme till på scen. Belle & Sebastian är ett värdigt avslut på festivalen, och för dem som vill behöver det inte vara riktigt slut än. Murdoch bjuder nämligen in till efterfest på hotellet, i ”Bob’s room”, för dem som vill dansa lite till.

Här finns fler foton från Popaganda 2016.