”Det här är alltså ingen rock n’ roll-konsert.” säger Markus Krunegård nästan direkt efter att han klivit ut på Popagandas stora scen. Solen ligger lågt på himlen och bländar publiken. Människor fortsätter att strömma fram mot scenen och det är betydligt större publik nu än på någon av de tidigare spelningarna.
Ingen rock n’ roll alltså. Innan spelningen ens har börjat hinner jag tänka att det kanske blir långtråkigt. Markus Krunegård har uppbackning av kompmusikern Markus Jägerstedt, som varvar mellan dragspel och piano. ”Prinssessan av Peking” gör sig riktigt bra med den avskalade inramningen, och Markus Krunegård levererar låten med en intensitet som gör att texten blir kraftfullare och tydligare än på skiva.
Detta gäller alla låtar som spelas den här eftermiddagen – istället för att vara ännu en snubbe med gitarr och spattiga danssteg tar han chansen att vara allvarlig, och liknar mer en ackompanjerad poet. Krunegård har också massivt stöd i publiken – där han slutar fyller de i . När han drar igång ”Hell yeah, Norrtälje” blir det allsång på Popaganda, och när jag tittar mig omkring ser människorna nyförälskade ut.
Detta är en spelning för de redan Krunegårdfrälsta. Markus Krunegård för en konversation med människorna i publiken, och de tar emot och ger tillbaka. Det är ett ömsesidigt beroende för att han och hans avskalade poplåtar ska få energi. Och det är väl det som live-spelningar går ut på? Att artist och publik får mötas.
Under ”Samma nätter väntar alla” händer dock något. Elgitarren pluggas in och ett trumbeat slås på. Låten som på skiva är vemodig, allvarlig och dramatisk förvandlas plötsligt till gubbrock. Jag förstår tanken i att bryta av ett akustiskt set med elgitarr, men detta blir nästan smärtsamt att lyssna på efter tag. Här brister kommunikationen med publiken, för jag är plötsligt inte ensam om att börja trampa rastlöst.
Kanske var min initiala tanke rätt, mot slutet blir det långtråkigt. Och alldeles lagom till att jag börjar fundera på från vilken foodtruck jag ska köpa middag, tar Markus Krunegård in blås och en kör bestående av bland andra Little Jinder på scen.
Tillsammans med publiken skriksjunger de ut ”mänsklig värme, snälla kom närmre” med så stor inlevelse att det är omöjligt att inte dras med. Trots en stundtals vacklande spelning, går jag därifrån berörd.
