När Håkan Hellström släppte ”Din tid kommer” i början av april fick jag en mindre chock. Inte för att låten tematiskt på något sätt var oväntad – tvärtom var det ungefär samma historia som han berättat i 16 år – men för att den lät för jävligt helt enkelt. I vägvalet mellan att bygga vidare på sin position som en av den svenska vistraditionens stoltaste beskyddare eller gå all-in som arenarocker verkade Håkan ha valt det senare. Ullevihybrisen hade fått honom att skriva låtar för just det syftet och inte för alla de, verkliga eller självutnämnda, förlorare som älskar honom. Något som Natasha förklarade bra i sin recension av EP:n 1974.
Ändå var det inte utan spänning jag satte igång Du gamla du fria. Skulle Håkan helt ha konverterat till olidlig muskelrock eller fanns det en annan väg?
Skivan innehåller hela tre (av tolv) spår som spelats in medan Håkan suttit i fikarummet. En av låtarna är ett kort och samplat intro, en annan använder en gammal sång från den amerikanska södern och den tredje kör rockfunk över gamla röster från Göteborgska hamnarbetare. Den sistnämnda är både härlig och knäpp. Allt detta låter i teorin säkert konstigt, men skänker skivan vitalitet och framåtanda. Håkan Hellström har, trots att albumet inte är musikaliskt progressivt på något sätt, ändå haft tillräckligt många idéer för att hitta nya vägar. På Du gamla du fria använder sig Håkan Hellström exempelvis av stora stråkarrangemang på ett mäktigare och mer genomgående sätt än tidigare. Muskelrocken som ändå förekommer blir aningen mer uthärdlig i denna kontext, där den omges av en mjukare framtoning.
Problemet är i stället låtmaterialet som sådant. Det snygga men övertydliga ”Because The Night”-introt kan inte riktigt lyfta ”I sprickorna kommer ljuset in”, den något omarbetade ”Runaway” har inte blivit mycket bättre sen i våras och ”Pärlor” känns som en cover på något Håkan gjort tidigare, men dränkt i fläskiga synthar, vilket gör låten mer skada än nytta. Likväl kommer den säkert bli en arenafavorit. ”Jag utan dig” är en i grunden fin kärlekssång där han åter visar sin kärlek till den svenska visan, men texten känns aningen krystad och banal.
Då tycker jag betydligt bättre om den nedtonade ”Ingen oro, Tjabo” och ”Öppet genom hela natten”, trots eller kanske på grund av att Håkan där testar en djupare sångteknik än vanligt. Stråkarna i den är ursnygga. Avslutande “Du fria” är albumets dansgolvs-banger.
Du gamla du fria är absolut ingen dålig skiva. Däremot håller den en lägre högstanivå än vad vi brukar kunna förvänta oss när Håkan Hellström är i farten. Stunderna som verkligen greppar tag och får mig att trycka på repeat är lätträknade. Likaså är den spretig i överkant och exakt vad Håkan vill ha sagt vet nog bara han själv. Men här finns samtidigt nytänk och idérikedom som gör att Håkan har en väg att komma vidare på, utan att göra för mycket avkall varken på den han är eller den som fansen vill att han ska vara. Med Du gamla du fria har han tagit ett litet men viktigt steg i rätt riktning från där han höll på att gå vilse i våras.
[Tro och tvivel/Woah Dad!, 26 augusti]
