Pressbild
Med sitt debutalbum ligger Blossoms just nu etta på den brittiska albumlistan. HYMN träffade bandet tidigare i sommar för att prata om den självbetitlade debuten, bristen på gitarrband på hitlistorna och kärleken till ABBA.
De flesta som ägnar sin tid åt att göra intervjuer strävar efter att skapa samtal. 90-95 % av tiden är det här ett ouppnåeligt mål. De flesta musiker har nämligen inget intresse av att konversera, utan ser era minuter tillsammans som en del av jobbet. Men inte Blossoms.
– Jag trodde det var en ballong först!
Bandet har synen uppspända på den vita, runda lampan framför dem. De känner nyfiket på den.
– Den är så cool.
De tittar på mig. Trummisen Joe Donovan harklar sig.
– Oj, förlåt. Vi är bara uppspelta.
Blossoms historia fram till där vi befinner oss nu, i ett av Bråvallafestivalens presstält, har varit oklanderlig. Det hela började som det så ofta brukar — med fem uttråkade musikervänner i en av Englands mindre städer, på jakt efter något större.
– Det var en gång fem pojkar från Stockport. De spelade i olika band, var olyckliga och sökte efter en passion i livet, börjar sångaren Tom Ogden att berätta.
Hans bandkompisar bryter ut i skratt.
– Det låter ju som Shrek, säger Myles Kellock som är keyboardist i bandet.
– Eller hur. Nej, men i all seriositet. Vi var i olika band men jag, Joe och Charlie (Salt, bassist, reds anm.) hängde konstant. Jag har känt Joe i tio år…
Joe rättar honom.
– Tolv år, mate.
– Okej, tolv år. En dag gick vi förbi en pub i Stockport som heter Blossoms och tänkte “Det där är ett bra bandnamn”. Så vi bestämde oss för att starta ett band.
”Vi har övat, spelat gigs, fått skivkontrakt, spelat på Glastonbury och nu är vi i Sverige”
Bandet fick sällskap av Josh Dewhurst på gitarr och Myles på keyboard, som hade kortkorta short respektive bruna chinos och en brun tröja på sig vid första mötet, poängterar bandet.
– 50 shades of brown, utbrister Joe.
Ännu en gång bryter alla ut i skratt.
Tom tar kontrollen över intervjun, som han så ofta gör.
– Sen dess har vi tänkt på Blossoms varje dag. Vi har övat, spelat gigs, fått skivkontrakt, spelat på Glastonbury och nu är vi i Sverige.
Han slår handen i bordet.
– There you go.
Resten är historia. Eller ja, en saga, för att följa i Toms fotspår. Sedan bandet blev komplett har en uppsjö av höjdpunkter korsat deras väg. Bland dem ingår släppet av det självbetitlade debutalbumet, framträdandet på prestigefyllda Later…With Jools Holland och Glastonbury-spelningen som ägde rum tidigare i sommar.
– Att få en Wikipedia-sida var nog ändå det coolaste, säger Tom.
Joe fyller i.
– Ja, och att bli “verified”!
– För min del har höjdpunkten varit att få turnera med mina fyra bästa kompisar, säger Charlie medan hans vänner brister ut i ett långt “aw”.
Tom rufsar till Charlie i håret.
– Vi är som en enda stor croissanti-sk höjdpunkt.
Blossoms på Bråvalla. Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto
Blossoms har en förmåga att blanda gammalt med nytt. Tänk er att ABBA möter Tame Impala. Det börjar med att Tom sitter vid sin Casio när han är riktigt, riktigt ledsen och slutar i psykadelisk, synth-driven britpop. Blandat med en hel del olycklig kärlek.
– Vi hade ett gammaldags sound när vi började. Vi försökte till och med få vår keyboard att låta som en orgel. Det var mer 60-tal, mer “Doorsy”, berättar Tom.
Han fortsätter.
– När vi gick in i studion för att spela in så lade vi till mer synth i låtarna, det blev mer 80-tal. Förstår du vad jag menar?
Bandet experimenterade länge och väl i studion. Det var först när de skrev den kännetecknande singeln “Charlemagne” som de till slut hittade rätt.
– Vi kände att “Det här är Blossoms, det är här vi hör hemma”, säger Tom.
På sitt debutalbum har Blossoms jobbat med en av sina hjältar, The Corals-sångaren James Skelly. Tom pekar stolt på sin Corals-tröja när Skelly kommer på tal. Tillsammans har de skapat ett album fyllt av singlar, enligt bandet.
– Det är en samling av våra bästa låtar. Snabba låtar med mycket hjärtesorg som andra kan relatera till. Någon som har något annat att lägga till?
Tom tittar frågandes runt på sina bandkompisar.
– Det råder en stor brist på gitarrband på topplistorna i Storbritannien, säger Charlie och tillägger:
– Det finns ju band som Catfish and the Bottlemen…
– Och Coldplay, fyller Joe i.
– Ja, Coldplay också. Men vi kommer nog styra skeppet tillsammans med dem. Och så hoppas vi såklart att det här blir ett tidlöst album.
Bandet växte upp i den brittiska staden Stockport. Eftersom att Stockport saknar en musikscen blev det många turer till den närliggande staden Manchester. De beskriver Manchester som en stad med rik musikkultur, där “fansen dyrkar band som om de vore fotbollslag”. Trots det har Blossoms, till skillnad från andra band, alltid varit tydliga med att de kommer från just Stockport.
Myles vänder sig till Tom.
– Kommer du ihåg den där snubben som sa “Ni måste sluta säga att ni kommer från Stockport, annars kommer ni inte någonvart”?
– Ja, precis så sa han! Och låt mig poängtera att vi redan hade skivkontrakt då, säger Tom.
Charlie skrattar till.
– Han får ju äta upp sina ord nu.
Som barn spenderade Tom all sin tid med familjens skivkollektion. Melodierna och lyriken som hade inspirerat honom fick han utlopp för som 15-åring när han själv började att skriva låtar.
– Det är då man först upplever saker på riktigt. Man skapar relationer och reflekterar över det i musiken.
Hans största inspirationskälla, efter kärlekens svärta, är filmmusik.
– När jag såg filmer så var det alltid låtarna som fastnade. Du vet den där Earth Angel-låten från Tillbaka till framtiden? Andra barn såg filmen och älskade taxin, men det jag älskade mest var låten.
Även Joe växte upp med musikintresserade föräldrar.
– Mina föräldrar brukar gå på Glastonbury varje år. Det har hänt mig så många gånger att jag smugit hem mitt i natten och sett min mamma sitta i vardagsrummet med ett glas vin i handen, lyssnandes på The Smiths.
– Din mamma är en indie queen, säger Tom. Han vänder sig till Josh.
– Josh pappa är en grym pianist, ett geni. Josh har alltid varit omgiven av musik.
Josh svarar med ett kort “cheers”.
Pressbild
Tom vänder sig igen, den här gången till Myles som sitter bredvid.
– Hur började din relation till musiken?
Myles funderar.
– Jag ville alltid spela trummor i lågstadiet, men jag fick inte av mina föräldrar. När jag började mellanstadiet såg jag ett trumset och blev kär. Så jag slutade lyssna på dem.
”När jag började mellanstadiet såg jag ett trumset och blev kär”
– Myles är en sån där som ser musik i färger och figurer, säger Tom.
– Ja, men jag vill inte skryta om det som Kanye West, du vet.
Blossoms har i tidigare intervjuer gjort det tydligt att de aldrig är nöjda och att de alltid vill ha mer. Det här är inget undantag.
– Vi letar alltid efter nästa milstolpe, säger Charlie.
Han får medhåll av Joe.
– Vi slutar aldrig att drömma. Innan vi spelade på Glastonbury var vårt mål att spela på Glastonbury. Och innan vi kom hit var vårt mål att turnera utanför Storbritannien.
Han fortsätter.
– Vi har alltid sett upp till ABBA. Man kan aldrig bli lika stor som ABBA, men vi hoppas. En dag kommer en av oss att försvinna och bara skicka ett fax då och då.
– Vi vill verkligen gå på ABBA-museet nästa gång vi är i Sverige, säger Charlie.
De måste se till att åka dit, säger jag. Joe frågar mig om jag har varit på Beatles-museet i Liverpool. Jag svarar att jag inte har det.
– Vi borde göra ett byte, säger han.
Jag sitter kvar och vi pratar om både ABBA och Beatles innan jag inser att jag har överskridit min tid sedan länge. Jag reser mig och tackar för intervjun. Eller nej, för konversationen.
