SIA 2016-08-13 Foto: Samuel Isaksson
Om någon går på kvällens Sia-spelning med ambitionen att finna svaret på vem Sia Furler är så kommer personen att lämna festivalområdet utan att vara ett dugg klokare.
Spelningen innehåller inte direkt någon större överraskning. Sias egen medverkan är artificiell och steril till den grad att det får mig att tvivla på om hon stundtals ens sjunger under kvällens låtar. Hennes roll i skådespelet är att leverera varenda sångrad till perfektion, precis som det låter på skiva. Och att tajma så att sången passar med den förinspelade videon utan att röra en min. Det finns inget utrymme för mellansnack eller mänsklig interaktion som avviker från tidsschemat.
Jag får känslan av att Los Angeles med dess kommersiella köttkvarn har förbrukat den Sia Furler från Australien som en gång i tiden var en omtyckt singer/songwriter. En sångerska som kunde visa världen sitt ansikte samtidigt som hon var sårbar och mänsklig. Kvar på scenen är nu ett skal iklädd vit klänning med för stor lugg toppad med en överdrivet stor rosett.
Hon inleder med att sjunga ”’I’m still breathing. I’m alive”, som en förevisning om att det verkligen finns någon där – men det är först i slutet av den timslånga spelningen som hon kommer till livet. Det finns tillfällen när hon byter karaktär. Till exempel när hon slänger ur sig ett ”I fucked this up, guys” blandat med ett kort skratt i första versen på ”Titanium”, när hon tar in den gamla klassikern ”Breathe Me” samt när hon tackar för sig då klockan strax ska slå midnatt och kvällens sista låt ”Chandelier” har spelats.
Det går inte att blunda för att materialet på det senaste albumet This is Acting är en samling spretiga låtar som Sia Furler skrivit till ett antal stjärnor och som de har tackat nej till. Sia har valt att förtränga och ducka för vem hon själv egentligen är som artist. Hon skriver till dagens megastjärnor i den amerikanska kändisfabriken där allt följer en formel och låtar paketeras på löpande band. Ikväll är de riktiga stjärnorna vid sidan av hitlåtarna. Föreställningens dansare sätter varenda danssteg perfekt och gestaltar Maddie Ziegler, Kirsten Wiig och Paul Dano från den förinspelade videon som visas upp på de stora skärmarna bredvid scenen.
Sia må sjunga om att vara ”Titanium” och att genomgå motgångar utan att bli skadad, men illusionen hon säljer är inte hållbar i en riktig värld, i en värld där ingen ständigt är kraftfull och perfekt. Inte minst fattade Sia det redan tidigt i sin karriär när hon döpte sitt andra album till Healing is Difficult.
Frågan är vad som är den centrala punkten i dagens spelning? Är det den perfekta sången och sångrösten hos Sia, de exceptionellt duktiga dansarna på scenen eller är det stjärnorna i videon på skärmarna? Vi har en bransch där musiker numera bara kan göra någorlunda pengar på livespelningar, och därför är det passande att ställa sig frågan om det är värt för konsertbesökare att betala dyra pengar för att se en artist stå rakt upp och ner och sjunga perfekt.
Kanske skulle kvällens spelning annonserats som en dansuppvisning ackompanjerad av musik från Sia istället för en festivalspelning? I ärlighetens namn så hade det säkert kunnat återge någorlunda samma känslor och då hade kvällens upplevelse blivit kallad för vad egentligen är.
