Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Fredagens Way Out West var en utmaning för en gammal gnällspik som undertecknad. Men jag stod ut med regnkaoset (för att låta som en kvällstidningsrubrik), lervällingen och den låga temperaturen – mycket på grund av den emotsedda avslutningskonserten med PJ Harvey. På lördagen har jag på förhand svårare att hitta någon morot i programmet, men det visar sig bli en helt ok avslutningsdag ändå.

Jag tar mig till området i lagom tid för att hinna se ett par låtar med Eagles Of Death Metal medan jag äter en rätt torr halloumi-burgare till lunch. Det blir varken nån musikalisk eller kulinarisk upplevelse. Istället får Beth Orton stå för dagens första njutning. Låtarna från nya albumet Kidsticks kommer till sin rätt live, här balanseras det perfekt mellan elektroniskt och organiskt. Framför allt singeln ”1973” fungerar utmärkt.

Lite svagare är det i det äldre materialet. Även om det värmer att få höra gamla favoriter som ”She Cries Your Name” och ”Central Reservation” så är Beth inte helt i synk med sina medmusiker när hon lämnar synthen för den akustiska gitarren. Det får sin förklaring när hon nämner att det här är den första spelningen som de gör tillsammans. Att Beth Orton har en fantastiskt fin sångröst råder det dock inga tvivel om.

En annan sångerska som verkligen har DET är brittiska R&B-stjärnskottet NAO som därefter får publiken att dansa loss i Dungen. Med en ton som påminner om Robyn, ett par riktigt starka låtar; ”Fool To Love” och ”Happy” till exempel, och en oerhörd karisma har hon alla förutsättningar att bli hur stor som helst. Det känns som en ynnest att få uppleva hennes spelning på en så pass liten scen. Dansfest i leran!

NAO. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Regnet kommer och går under dagen. Efter NAO-spelningen bjuds vi på ett rejält hällregn, så jag håller mig kvar i området runt Dungen ett tag och hinner se några låtar av Mura Masa också innan jag beger mig vidare. Mura Masa, eller Alex Crossan som han heter, står för skönt experimentella elektroniska tongångar. Orientaliska inslag varvas med hiphop-beats och udda rytmer. Även under denna konsert tar jag mig en liten svängom i mina lånade gummistövlar.

Det här är kontrasternas dag och nästa konsertbesök blir en tripp tillbaka till åttiotalets amerikanska hardcore/punkscen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag lyssnat mycket på Descendents och är därför inte direkt rätt människa att uttala mig om det som levereras på scen. Däremot kan jag skriva under på att de framför sin musik med högsta energi. Det är extremt fascinerande att dessa äldre medelålders herrar i chinos och skjorta fortfarande har det i sig. 

Något felplacerad i tidsschemat framför sedan Jamie xx ett kompetent DJ-set på festivalens näst största scen. Jag hade önskat att han fått en senare tid, klubbmusik skiner som bekant mest i mörker och det är inte superengagerande att följa honom på scen. Sen tillhör jag å andra sidan inte dem som gick i taket över In Colour heller och tycker fortfarande att Jamie gör sig bäst i The xx.

Stormzy. Foto: Alexander Tillheden

Lördagens mest energiska publik hittar jag sen i Linnétältet när grimeartisten Stormzy spelar. Riktigt imponerande att se. Stormzy studsar som en studsboll på scenen och fansen tar efter. Att medelåldern är låg kanske kan förklara saken, själv är den mest fysiska aktivitet jag klarar av denna lördag att krångla på mig regnbyxorna mellan skyfallen, och knappt det.

Något betydligt sömnigare är Seinabo Seys spelning på största scenen. Visst bränner det till i briljanta singlarna ”Younger” och ”Hard Times” men jag tycker att det blir ganska tydligt att Sey har en rätt svag låtkatalog generellt. Att hon är en av Sveriges bästa sångerskor och en grym förebild på många sätt är solklart, men för mig är konserten mest en jämntjock mellanmjölkssörja (pun intended). Jag önskar mig fler upptempolåtar och mindre IDOL-ballader nästa gång. Publik och övrig recensentkår verkar däremot lyriska.

Efter den här spelningen halkar jag i leran och faller pladask. Här ungefär dör min festivalpepp helt, lagom till det är dags för en av de få lördagsspelningar jag sett fram emot på förhand: triphop-nostalgi med Massive Attack (ihop med Young Fathers). Men jag biter ihop lite till. Tyvärr råkar jag ställa mig alldeles för nära de högra högtalarna och basens skorrande blir ganska snart olidligt. Något annat som blir olidligt är trängseln, så jag går bak. Det som framförs på scen är mörkt, tungt och introvert och allt annat än publikfriande. Young Fathers står för spelningens mer aktiva delar. Avslutande hitten, ”Safe From Harm”, är däremot lördagens absoluta höjdpunkt och jag drömmer tillbaka till när jag såg bandet på Roskilde i mitten på nittiotalet.

När det sen är tid för kvällens avslutningsakt i Slottsskogen, SIA, så fullkomligt väller det in folk på området och jag känner att det är dags att lämna. Även om det svider lite att höra hennes version av Rihannas ”Diamonds” ljuda över Slottskogen när jag tar mig därifrån, så känns det som helt rätt beslut.

Massive Attack. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto

Plus och minus generellt under festivalen:

+

+ Det blev en hel hög med bra spelningar trots alla avhopp.

+ Hyfsad mångfald i bokningarna.

+ Trots regnet så var stämningen på topp nästan hela tiden.

+ Festivalen kändes relativt trygg. Väl synliga sjukvårdare, vakter och poliser på plats, även om inte alla vakter verkar ha betett sig helt fräscht.

+ Kaffet (som verkligen behövdes många gånger) var mycket bra.

+ PJ Harveys val att framföra ”50 ft Queenie”!

–

– Ljudet på Linnéscenen var under all kritik, speciellt om man stod vid sidan av scenen.

– FÖR många avhopp. Några Stay Out West-akter borde ha flyttats till Slottskogen för att kompensera.

– Bokningen av The Libertines till en redan skakig lineup.

– Konstig schemaläggning av vissa akter. Morrissey kunde till exempel ha spelat tidigare på dagen och de elektroniska akterna som kräver ljusshow senare.

– Den 45 minuter långa bussfärden till Bananpiren.

– Den extremt störiga Doritos-kanonen som tog fokus från ett par spelningar.

(Tack till mina medresenärer och fellow HYMN-skribenter Emma Jansson, Ola Elleström och Carolina Jonsson Malmö för inspiration till ovanstående)