Tiamat spelar på Trädgårn under Gothenburg Sound Festival i Göteborg 2014-01-04. Foto: Patrik Boyton Rockfoto
Vid sidan av musiken är arbetet mot diskriminering ett tydligt tema på Subkultfestivalen. Under lördagen besöks Trollhättan av Sylvia Lancaster, mor till framlidna Sophie Lancaster, den brittiska gothtjejen som, blott 20 år gammal, misshandlades till döds av ett ungdomsgäng som provocerades av hennes klädstil.
Även bokningen av Dismissed är ett tydligt ställningstagande. Bandet, som spelar en teknisk hybrid av funkrock och postpunk, har regnbågsflaggan placerad längst fram på scenen.
Det postpunkinslag som imponerar mest är dock Demonen. De har en stark förankring i tidiga 80-talets postpunk och för mina tankar till Killing Joke såväl som samtida svenska band som Cortex och Ståålfågel. Den skräckfilmssminkade sångaren gör entré under ett svart skynke på scengolvet. Med de teatrala inslagen och avvägningen mellan humor och blodigt allvar sticker de ut i den ”våg” av Göteborgsk postpunk som vuxit fram på senare år (dit vi även kan räkna Agent blå och Mansion som också spelar på festivalen).
× × ×
Under lördagen tar musiken en gothigare riktning. Kvällens första headliner Tiamat gör få Sverigespelningar numera. Det är längesedan de egentligen kunde tituleras metalband, vilket blir tydligt när de inleder med stämningsfullt melankoliska ”Will They Come”. Och sedan fortsätter i samma stil. Tempot höjs lite under ”Vote For Love”. Distpedalerna trampas ner något extra under ”Cain”. I övrigt är det vackert och melankoliskt snarare än hårt och ondskefullt.
Även de två äldre numren ”The Sleeping Beauty” och ”Gaia” stöps om i det senare formatet. Sångaren Johan Edlund growlar inte längre och rör sällan sin gitarr. Däremot är hans karaktäristiska baryton intakt. Ikväll lyfter hans röst de undersköna vemodsurladdningarna ”Divided” och ”Misantropolis” till ytterligare höjder.
× × ×
Jag hade inte kunnat föreställa mig att det gick att utveckla den minimala scenshowen så här mycket
Kvällens höjdpunkt blir dock något helt annat: När de hemliga svenska EBM-storheterna Wulfband (ingen har ännu lyckats röja deras identiteter) spelade på Neostalgias 15-årsfest i Malmö häromåret stod de för en adrenalinförbrännande, genretrogen spelning i ett parallellt universum där tiden har stått stilla sedan Nitzer Ebb släppte ”That Total Age” (1987). Kvällens spelning på den lilla inomhusscenen är mer av samma vara. Men ändå något helt annat.
Musiken har inte rört sig från den aggressiva, starkt Nitzer Ebb-färgade EBM där de startade. Men jag hade inte kunnat föreställa mig att det gick att utveckla den minimala scenshowen så här mycket. Wulfband har tagit tillvara på de teatrala inslagen. Vid ett tillfälle brister de två maskerade medlemmarna ut i ett koreograferat slagsmål. Stroboskopen och rökmaskinerna arbetar för fullt och några gäster dyker upp: Carl och Carolina från The Operating Tracks som självklart även de är maskerade i rånarluvor.
Det som lyfter spelningen ytterligare ett steg är publiken. Medan de gamla Arvikanostalgikerna tar ett steg tillbaka träder det yngre gardet fram och drar igång en moshpit som snabbt sprider sig genom hela lokalen. Euforin är total. Stämningen går att ta på.
× × ×
Clan of Xymox är en värdig avslutning på Subkultfestivalens första år. De nederländska gothlegenderna är för kvällen nedbantande till en trio med sångaren och gitarristen Ronny Moorings flankerad av två keyboardister. Som följd tar spelningen en mer elektronisk riktning. Den ”obligatoriska” 80-talshiten ”Louise” uteblir men däremot plockar de fram den undersköna gamla new wave-pärlan ”Obsessions” och domedagstechnoeposet ”There’s No Tomorrow”.
I övrigt håller de sig inom den genre som de var med och uppfann en gång i tiden: Gothrockens och synthpopens kärleksbarn darkwave. Ronny är på bra humör och pratglad. Han är även ovetande om hur få lokala Trollhättanbor det är i publiken, när han berömmer stadens innovativa slussystem.
För att vara en småskalig förstagångsfestival är Subkultfestivalen anmärkningsvärt välorganiserad. Det finns matstånd med både vegetariska och veganska alternativ på området och ett inhägnat barområde. För den som vill leva festivallivet fullt ut finns en camping med begränsat antal platser, vackert benägen en bit från Trollhättans slussområde. Besökarantalet borde givetvis ha varit betydligt högre. Förhoppningsvis behövs bara några år för att etablera namnet och traditionen. För Rom byggdes inte på en dag. Det gjorde inte Arvika heller.
