Elena Smon Wolay utgör sinnebilden av personlighetstypen som har förmågan att vara på flera platser samtidigt – en kulturprofil som rör sig mellan Stockholm, Malmö och Göteborg med outtröttlig energi. Elena är arrangören, skivbolagsbossen och journalisten som aldrig står stilla.
I dagarna spelade Elena skivor på Pustervik och nedanstående intervju gick av bara farten. Dygnets timmar utnyttjas maximalt och på onsdag är endagsfestivalen Jazz Är Farligt tillbaka på Liseberg. Ett av otaliga arrangemang som bär Elenas namnteckning. Och detta är bara ett fåtal dagar i ett hektiskt liv som tar henne från ort till ort (enligt rykten har Elena bott i en skivbörs på Andra Långgatan i Göteborg för att få vardagen att fungera). Jag kommer att tänka på filmen Prestige med Christian Bale och Hugh Jackman. Det måste helt enkelt finnas en dubbelgångare.
Den lite tråkigare sanningen är att det går bra tågförbindelser mellan landets tre stora städer, men det förminskar inte den energi och beslutsamhet som Elena utstrålar – övermänniskor finns trots allt bara i litteraturen och fantasin. I slutändan andas vi alla samma luft och detta gör hennes insats för den alternativa kulturen än mer imponerande. Hon tar sin roll på största allvar och det kräver uppoffringar. Hon beskriver sitt arbete som ett uppdrag där det smala ges utrymme för att kunna sprida sig till fler lager i samhället. Vi behöver alla guidning.
Att bjuda in Gilbert Holmström Quartet, Anna Högberg Attack!, Lydia Lunch, Silver Apples och Arthur Brown att spela bland kaniner och bergochdalbanor på Liseberg, är ett medvetet sätt att sprida musik som vanligtvis håller till på helt andra platser, långtifrån Taubescenens folklighet och trivsel. Och de negativa effekterna av att gå emot denna bild är något som Elena fått erfara.
“Det är också härligt att se exempelvis medlemmar från bandet Älgarnas Trädgård i publiken varje år”
– Många Lisebergs-besökare har klagat. Alltså väldigt många i foppa-tofflor, på oljudet. Men glädjeruset hoppas jag verkligen har dominerat bland de som aldrig haft råd att åka iväg för att se några av de akter jag har bokat till Taubescenen. Det är hela poängen. Det är också härligt att se exempelvis medlemmar från bandet Älgarnas Trädgård i publiken varje år… Många lokala människor kommer dit och visar respekt för det man lagt sin tid på under så lång tid. Det är härligt. Så med andra ord så är den större delen av publiken människor som vet vad det är frågan om!
Det är uppenbart att Elena vågar gå emot normer och i ett flertal intervjuer berättar hon att det räcker att vara sig själv för att omgivningen ska höja på ögonbrynen. Att vara svart kvinna i skivsamlarbranschen är inte det lättaste. Hon låter inte heller omgivningen avgöra musikvalen vid ett DJ-gig, det är alltid den egna musiksmaken som är styrande. Och Jazz Är Farligt är ett sätt att tänja på gränserna kring vad som är jazz och inte.
Berätta kortfattat om bakgrunden till Jazz Är Farligt.
– Jazz Är Farligt uppstod som en klubb på gamla Strand Hornstull och utvecklade sig senare till fanzine, barnföreställning om Sun Ra och festival på Liseberg. Men allt utvecklade sig flera år efter starten med Conny Lindström. Så från början var vi en duo. Och idag står jag själv med allt ståhej.
Tillkomsten av namnet påminner om historien bakom The Velvet Underground. Lou Reed och John Cale hängde med film- och musikkompositören Tony Conrad, som ägde ett exemplar av Michael Leighs sadomasochism-bok med samma namn.
Angående Jazz Är Farligt så togs namnet från samlingen Punk är trevligt – Jazz är farligt från 1979 (gavs ut på Heartwork Records). Elena drack öl med Jonas Jonsson, som bland annat spelat trummor med Henry Fiat’s Open Sore och under kvällen hamnade nämnda skiva i knät på Elena. Dagen efter föreslog hon namnet och Conny gillade vad han hörde.
För att ge en mer nyanserad bild av Elena bad jag iDEALs grundare Joachim Nordwall att säga sitt. Joachim driver skivbolaget med samma namn och arrangerar konserter och festivaler. Den 30 september är det iDEAL-fest på Inkonst i Malmö – ett centrum för konst i alla dess former. Elena blev musikproducent för denna kulturinstitution i våras.
Hur lärde du känna Elena?
– Började höra om Elena genom hennes aktiviteter som Jazz Är Farligt och jag tror vi träffades första gången när hon bokade mitt band The Skull Defekts till Marie Leveau för några år sedan.
Vad är det bästa med att samarbete med Elena?
– Det bästa med att samarbeta med Elena är att hon är lätt att ha att göra med och hon har en fantastisk energi som smittar av sig. Hon jobbar liksom med passion som bensin till sitt arbete, kanske lite som jag själv. Hellre göra saker än att gå nån enkel väg. Sånt gillar jag haha!
“Jag tror att det är hennes sätt att göra saker på som skapar snacket runt henne, och hur hon är liksom”
En svår fråga att svara på, men vad är det som gör Elena till en av Sveriges mest uppmärksammade bokare, DJ och journalist? Har träffat många som ser henne som en stor inspirationskälla.
–Jag tror att det är hennes sätt att göra saker på som skapar snacket runt henne, och hur hon är liksom. Svårt det där egentligen, att förklara hur någon är och varför det händer saker runt en viss person men jag tror att det handlar om energi och tydlighet. Att man får folk att fatta vad man vill liksom.
Jag har svårt att tänka mig en värld utan eldsjälar som dig, Elena, Christian Pallin, Höga Nord osv. Får en känsla av att ert arbete uppmärksammats mer under senare år. Eller har jag fel?
– Jag vet inte om vårt arbete uppmärksammas så mycket mer egentligen men jag tror att det finns ett intresse för att upptäcka ny musik och att få uppleva den livs levande. Jag tror att människor lyssnar mer på skumma grejer idag eftersom det är mer tillgängligt idag än när man fick beställa omöjliga kassetter via svårlästa annonser i dåligt tryckta fanzines.
Att ta del av olika beskrivningar av Elena ger lätt mindervärdeskomplex. Superlativen avlöser varandra. Skivmogul är en av etiketterna som lyser starkast när jag skummar internet; en mogul har starkt inflytande över andra och det stämmer bra överens med rådande bild. För tillfället är det många som vill synas tillsammans med Elena och det är ingen slump att nya nätmagasinet Profet startar med att ge henne kredd för sin egen existens. På många sätt har hon blivit fanbärare för musiken i marginalerna – vem vill inte veta allt om turkisk psykedelia eller finsk frijazz?
När jag läser om dig som person får jag ofta känslan av att du ges rollen som kunskapsbärare – en person som vet lite mer än grannen. Är du bekväm i den rollen? Och har det alltid varit så?
– Jag har ju väldigt bestämda åsikter om musik och vill att folk ska höra det jag hör och jobbar aktivt med att just informera och sprida det jag älskar. Det har ju varit ett medvetet val. Grannen bredvid kan jag inget om. Grannen skiter jag oftast i och kör på. Att informera har även varit ett medvetet val.
– Vid sidan av Jazz Är Farligt och som bokare för Inkonst jobbar jag som journalist för bland annat Sveriges Radio P2 och Lira. Men om det alltid varit så? Nej… Mina föräldrar är inte pålästa elitister. Mamma hoppade av skolan i femte klass för att fly från kriget och återvände aldrig till skolan. Pappa… Ja, pappa. Jag är ett klassiskt ”arbetarklassbarn”, som alltså fortfarande försöker att bli bäst för att föräldrarna har gett en chansen att bli det då de inte fick den chansen själva.
“Så ska jag hålla på med något om är så osäkert som journalistyrket eller Jazz Är Farligt så är det bara att ge 200%”
– Så ska jag hålla på med något som är så osäkert som journalistyrket eller Jazz Är Farligt så är det bara att ge 200%. Det måste bara gå bra, att just informera ut om musiken och få en bra spridning annars har jag misslyckats. Förtroendet över att jag möjligtvis sitter på någon typ utav kunskap når heller inte ofta fram till grannen för att jag står för allt som är fel. Svart och kvinna. Där utav min aggressiva framtoning som så många tycker att jag ibland har. Jag slår mig verkligen fram. Och visst har jag vunnit många kamper.
– Jag får ju sitta i en panel i ABF-huset om Ornette Coleman. Jag får göra radio idag. Jag får arra på Liseberg. Jag sitter i olika referensgrupper för bland annat Kulturrådets fonogramstöds-grupp. Jag läser, jobbar och lyssnar mig verkligen fram också. Oerhört mycket dessutom och inget har kommit gratis.
Elenas svar bekräftar min bild av den rastlösa personligheten som gör allt för att utmana lagar om tid och rum. Och på onsdag är det som sagt dags för Jazz Är Farligt på Liseberg. Den tredje upplagan.
Bland årets bokningar hittas bland annat Anna Högberg Attack!, Lydia Lunch, Arthur Brown och Silver Apples. Vad betyder dessa artister och band för dig personligen? Har de funnits med under lång tid?
– Jag har ju en relation till allihopa… Som alla andra som får spela på Jazz Är Farligt och nästan alla akter har jag ju sett live. Jag var faktiskt på en date och såg Silver Apples för ca sex-sju år sedan. Magisk spelning. För oss gick det mindre bra men dejten ledde till otroligt fin vänskap som jag fortfarande vårdar. Skivorna med Silver Apples går varmt hemma hos mina extraföräldrar som jag fick på senare dar. Inte mina biologiska alltså om det nu är viktigt.
– Lydia Lunch såg jag i Helsingfors och fastnade faktiskt några minuter för länge i en hotellhiss med henne. Hissen vägrade åka upp eller ner. Knapparna funkade inte. Dörren öppnades inte. Hon hade en svart klänning på sig och rött läppstift på det långa leendet, och även en gnutta på tänderna. Jag blev lite skakad av det hela. Mest för att jag beundrar henne så mycket men också för att hon har ett djupt och ärligt mörker som hon gärna delar med sig av.
“Anna Högberg och gänget och jag är som en familj”
– Anna Högberg och gänget och jag är som familj, en så kallad jazzfamilj, och Arthur Browns vän är ihop med min kusin. Den gemensamma nämnaren har vi förutom att jag älskar hans musik och konstnärsskap.
Feminism. Elena har bland annat jobbat som Musikredaktör på Feministiskt Perspektiv. Första gången som jag kom i “kontakt” med Elena var när jag, Elin Hedman och Woody-Kim Abelsson anordnade en jämställdhetsvecka på Pustervik. Hon intervjuade Elin.
Lydia Lunch: Aggressive female icons hae been chronically demeaned… It’s fine for male artists to be angry – they’re encouraged to outward their aggression – but women? I’ve been panted as an aggressive Feminazi because I’m bunt, stubborn, independent, forthright.
Anna Högberg Attack! är bara ett av bevisen för att ovanstående bild håller på att luckras upp. Hur förhåller du dig till dagens feministdebatt?
– Och så är det oftast en vit man. Med betoning på vit. Jag är trött på det. Jag försöker hitta mina kreativa lösningar för att luckra upp debatten. Inte drunkna i det och tyna bort av aggressivitet eller trötthet.
Jazz Är Farligt är bara en i mängden av olika arrangemang som bär ditt namn. Hur har arbetet utvecklats under åren? Antar att etableringsperioden varit relativt lång.
– Jag började plugga till journalist för inte så länge sedan för att jobba mer ur ett bredare perspektiv. Det har ju förändrat ganska mycket och tiden räcker inte till bara arrangemang men nu får jag ju även jobba ur ett bredare perspektiv och informera! Ett bra exempel är ju hur jag blev knockad av min husgud Bo Anders Persson. Istället för att styra upp en turné blev det en radiodokumentär för Sveriges Radio P2 om hur man förenar musiken och naturen.
“Liseberg vart ganska otippat… Det är fortfarande konstigt att vara på Liseberg. Idag är det dock konstigt på ett helt fantastiskt sätt”
Och hur skiljer sig arbetet med Lisebergs-eventet från andra arrangemang som du är inblandad i?
– Liseberg var ganska otippat… Det är fortfarande konstigt att vara på Liseberg. Idag är det dock konstigt på ett helt fantastiskt sätt. Första året fattade jag ingenting. Nu har det lagt sig liksom. Jag får vara där. Jag får ta plats där. Den känslan är trygg. Liseberg har dessutom en personalstyrka som jag annars inte har på samma sätt. Väldigt ofta är det kompisar som hjälper till när jag kör mina Jazz Är Farligt-arr på små oetablerade ställen. Men på Inkonst finns det också såklart personal och där jobbar jag på ett oerhört strukturerat sätt.
– På en Jazz Är Farligt-turné med URAN kan ju vad som helst hända och det är bara att glida med, ta ett djupt andetag och bara lösa problemet, oftast på samma sekund..
– Det är verkligen tillfällena som skiljer sig åt. Svårt att säga då jag rör om i så många olika grytor och nivåer. Det är en stor skillnad från kväll till kväll och projekt till projekt.
Personligen har jag stor beundran för att du tar det smala till de breda scenerna. En av målsättningarna med HYMN är just att få det svåra att verka mer lättillgängligt. Det är annars lätt att måla in sig i ett hörn genom att göra musiken svårare än vad den är. Har det varit en medveten tanke, eller är det en slump att Jazz Är Farligt hamnade på Liseberg?
– Det har helt klart varit medveten att röra sig i olika rum. Då hittar en ganska blandad publik till de mest märkliga lokalerna för att de till slut börjar följa det man gör och hakar på flera arr. Jag kanske är en av de få som orkar det. Alltså att sätta upp ett arr på ett klassiskt överklass-medelåldershak för att dagen efter köra på Under Bron för kids…
Timo Kaukolampi från K-X-P är en av kvällens DJs. Vad kan publiken förvänta sig av honom?
– Förutom samma goa energi – ingen aning!
Blir det en fortsättning nästa år?
– Det får vi hoppas!
Du arbetar även med Inkonst i Malmö. Berätta om årets schema (det är 10 årsjubileum i år).
– Ja, vad ska man säga.. Varje dag är årets händelse på Inkonst. Känns klyschigt att säga men jag stormtrivs ju så. Förutom detta så får vi en massa finbesök som Siri Karlsson, Bernt Rosengren Sextett, Twice A Man, Njurmännen, Koloni-festival, Roscoe Mitchell och iDEAL-fest mfl. Har även kört igång en samtalsserie om musiker som Åke Hodell, Robert Settels och en helkväll om industrimusikens-historia där bla Radium och Deautch Nepal samt GEIGERs Louise Magnusson medverkar. Nästan alla kvällarna är skräddarsydda för att försöka göra det så fantastiskt som möjligt.
iDEAL-fest är som sagt en av programpunkterna. Joachim Nordwall har sitt säte i Göteborg. Hur ser kontakten ut mellan städernas olika aktörer? Får en känsla av att utbytet är ganska begränsat i de flesta fall.
– Hmm, jag tycker inte att det är så begränsat… Jag har jättebra kontakt med så många spelställen i sverige. Jag har en relation till varenda arrangör känns det som. Fasching är de stadigaste benen i mitt liv. Fylkingen är mitt hjärta. Nordwall och Pallin är som mina bröder. Jag kan fråga om hjälp när som och det är ömsesidigt och sparkar bort hinder och vi pusslar ihop våra program ganska ofta ihop. Mother i Stockholm är samma familj men har tagit de lugnt på senaste tiden och så har vi festivalerna som Psykjunta och deras barn Kafe Deluxe i Växjö osv… Vi vårdar varandra och synkar…
“Drömmer mardrömmar av att armen ska lossna medan jag släpar skivorna, pratar med en psykolog om hur jag fördelar min tid”
Ja, du tycks röra dig, till synes problemfritt, mellan Malmö, Göteborg och Stockholm. Hur har du påverkats av att vara verksam i dessa städer ungefär samtidigt? De flesta blir ju låsta vid en och samma plats, utvecklas i en viss miljö.
– Hahaha, problemfritt… Nja. I fredags va tåget inställt. Tappade bort min ring. En sån där ring som man får av sin andra hälft. Attackerad av nazist på nätet. Överfallen i söndags av en man. Glömde skivorna någonstans i Skanstull.. Slösar nästan hela gage-pengen på taxi-resor för att armarna inte klarar av att bära så mycket vinyl. Drömmer mardrömmar av att armen ska lossna medan jag släpar skivorna, pratar med en psykolog om hur jag fördelar min tid… Jag är ”etablerad” i snart tre städer i Sverige och det måste jag ta hand om men vi får se hur länge det håller. Jag vill att så många ska ta del utav Jazz Är Farligt och det är väl därför det har blivit såhär..
Hur mycket arbetar du utanför dessa storstäder?
– Jag har redan gjort mindre städer… Det får andra ta hand om. Men kanske i framtiden. Jag är uppvuxen i Jönköping från början och vill aldrig dit igen, men Jönköping har utnämnts till årets jazzstad så det känns ju härligt. Jag var inte inbjuden till festen och det kändes mindre härligt.
Läste att du förlorade ett slags hem när Jazz är Farligt upphörde att existera som fast klubb. Vad har du vunnit i stället? Saknar du fortfarande perioden innan Debaser tog över Strand?
– Ja. Jag va ganska knäckt. Jag hade ett skivförråd på Strand. Jag åt nästan tre mål om dagen där och fick en månadspeng för att överleva och en ytterligare månadspeng till nya skivor för att hålla glöden uppe. Conny gjorde verkligen allt för att jag skulle utvecklas och bli bäst som DJ, bokare och arrangör. Jag har vunnit erfarenhet, härliga skivor och vänner som hängt med därifrån som säkerligen kommer hänga med livet ut.
Har det blivit viktigare att samarbeta med andra sedan Conny Lindström slutade med Jazz Är Farligt?
– Nej… Eller svårt att säga. Klart jag saknar att jobba ihop med någon och innan Inkonst frilansade jag 100% så självklart är samarbeten viktiga… Det brukar jag säga till duon Höga Nord nästan dagligen. Tänk om jag hade en andra hälft på Jazz Är Farligt.
Får en känsla av att du sällan ser tillbaka, helst framåt. Har jag fel?
– Det stämmer nog. Förutom i skivsamlingen då.
2013 startade Elena fanzinet Jazz Är Farligt. Nu färdigställs nummer 5.
Att du har många bollar i luften är ingen hemlighet. Du driver också fanzinet Jazz Är Farligt. Är denna typ av skrift på väg tillbaka? Har upptäck ett flertal den senaste tiden.
– Kan stämma.. När jag var på Gagnef och spelade i år kom en kille fram och levererade sitt fanzine och tackade för inspirationen.. Och en annan kille kom fram till mig i Åbo, Finland och berättade att han hade några ex av mitt zine. Man bli ju överraskad av vilken spridning det får. Ingen aning om hur många fanzines som finns där ute idag. Säkerligen hur många som helst. Den enda jag läser slaviskt dock är Fördämning.
Förutom att vara driven och framåt. Vad är det som gör att du lyckats slå dig fram i ett journalistklimat som främst gynnar alla popherrar som klamrar sig fast på sina positioner? Tänker dagstidningar osv. Antar att detta är ett av svaren på frågan varför Fanzine och alternativ journalistik blir allt vanligare och intressantare.
– Jag vet inte om jag lyckats med det. Men jag hoppas det. Jag ger aldrig upp tanken att människor kan vara intresserade av något annat än det vi matas in med av de stora jättarna. Tror man på det och lever efter det så åker en och annan popherre av stolen och ens fanzine blir slutsålt inom tre dagar.
Enligt min uppfattning existerar en utbredd kulturarrogans i Sverige, många journalister håller sig på sin kant, men Elena rör sig över hela spektrat. Hon sätter sig inte över andra. Svenskt kulturliv hade varit magrare utan Elenas arbete.
