Oförutsägbarhet har alltid varit en av rockmusikens viktigaste beståndsdelar. Men det är möjligt att The Libertines tagit det ett steg för långt. Över ett dygn försenade känns det oklart om det överhuvudtaget ska bli någon spelning. Därför är jublet stort när Pete Doherty och hans bandkamrater äntrar scenen och drar igång med ”The Delaney.”
Doherty ser skör och stirrig ut och skärpan är av varierande kvalitet men i sina bästa ögonblick visar han sig från sin finaste sida. Charmen och den befriande dårskapen som kännetecknade snart klassiska debuten ”Up The Bracket” är delvis intakt. Det är också låtar som titelspåret, ”Vertigo” och ”The Good Old Days” som svänger bäst. Känslan av att ”vadsomhelst kan ske” ger en extra nerv till spelningen och får verkligen delar av den regnblöta publiken att tagga till. Att en gitarr slängs ut i publikhavet känns bara logiskt när framträdandet kan kännetecknas som ett organiserat kaos.
Dynamiken mellan Doherty och radarpartnern Carl Barât är stundtals lysande. Man kan skönja hatkärleken som splittrade bandet och kampen om ledarrollen. I sina bästa stunder är de ett Glimmer Twins för 00-talet. Problemet är att dessa stunder kantas av lika stora delar förvirring och tveksamma partier som inte engagerar. Det pendlar något oerhört mellan briljans och skräp. Det är trots allt ändå en triumf när alla bitar faller på plats. WOW-bokarna kan pusta ut – deras vilda chansning blev till sist lyckad.
