Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Även om Way Out West-torsdagen på många sätt präglas av solsken och elektronisk pop finns det plats för mörker. Under den tidiga kvällen är Linnétältet som en dröm för den som gillar tung men vacker musik.
Efter att genialiska Anna Von Hausswolff sprängt ljudvallen och skrikit lungorna ur sig stiger nämligen nästa gotiska drottning på scen. Chelsea Wolfe är som tagen ur The Addams Family – lång, gänglig, svartklädd och blek. Precis som jag konstaterat tidigare är det svårt att tänka sig att det är i ett soligt Kalifornien som dessa mördarballader skrivs.
Ljudet är tyvärr inte klockrent och då anmärker jag inte enbart på den höga decibelnivån som Chelsea och hennes tre medmusiker lyckas komma upp i. Sorgligt nog försvinner den delay-dränkta sången lite väl mycket stundtals, även i de lugnare partierna. Det gör att det är rätt svårt att hänga med i låtarna, men klart är att fokus ligger på senaste albumet Abyss. Ljuvliga (och i sammanhanget relativt lättillgängliga) “After The Fall” framförs klanderfritt och sublimt vackra “Mew” får mig att rysa av välbehag.
När huvudpersonen släpper gitarren och enbart sjunger blir scenspråket nästan teatraliskt, vilket spär på goth-associationerna. Det är imponerande hur något kan vara så bräckligt ljuvt och stenhårt rått på en och samma gång. Spelningen är som en skräckfilm med ett vackert slut, eller kanske tvärtom? Det hela avslutas i alla fall med ett totalt ljudkaos, och om det är i avgrunden eller i himmeln vi hamnat – därom tvistar de lärde.
