Göteborgsbandet Terra väntade tålmodigt med att presentera sig för omvärlden. Medlemmarna – med sångaren Karl Sundström och trummisen Mathias Ek i spetsen – valde att ligga lågt, spela in material och därefter explodera med full kraft.
Efter en omtalad konsert på Festival del Mar Asperö står de återigen på Pusterviks scen. I högtalarna spelas klassiska punklåtar och utan förvarning öppnas ridån. Skynket glider isär. Scenen förblir dock tom och DJ-musiken fortsätter att ljuda i högtalarna. Jag föreställer mig att Woody-Kim kliar sig i huvudet, undrar vad som händer, men det dröjer inte särskilt länge förrän bandet studsar upp på scenen.
Karl ser nyvaken ut, rör sig med spattiga rörelser, pratar om saker som jag inte hör, men detta påverkar inte kraften i låtarna som vinner på att spelas live. Medlemmarna får musiken att kännas råare, energin träffar rakt i bröstet. Tredje singeln ”Svarta lådan” blir till ett introvert allsångsnummer – melodierna och refrängerna tillåts att bli ännu större. Publiken sjunger med.
Förra årets debutsingel ”Här kommer natten” smyger igång med ett avlägset trumljud, för att snabbt blomma ut till en perfekt indiedänga med rötterna i 80-talets amerikanska alternativrock. Ingen saknar Ram Di Dam som utgör kärnan i Terra. Ljudbilden gör mig påmind om Hüsker Dü.
Låtarna från debutalbumet Terrarism avverkas i rask takt och Dinosaur Jr.-känslan blir total i spår som ”7 Blommor” och ”Onda ögon”, men referenserna används på ett sätt som genererar kärlek istället för plagiattankar. Och det står utom alla tvivel att bandet känner glädje för att äntligen ha hittat hem i sin musik och den stora Pustervikspubliken svarar med jubel och applåder. Nu väntar jag med spänning på nästa steg.
