För ungefär fyrtio år sedan var Richard Hell en av de människor som var med och skapade den första punkvågen. Med sin musik och sina texter gjorde han något helt nytt, som influerat alla från Sex Pistols till Sonic Youth. Hells debutalbum innehöll en av de definitiva punklåtarna: ”Blank Generation”.
I slutet av augusti besöker HYMN den tyska festivalen Pop Kultur Berlin och eftersom Richard Hell också ska dit så bestämde vi oss för att ta ett snack med honom inför detta.
Vad ska du göra på Pop Kultur Berlin?
– Jag ska läsa från mina böcker, tanken är att presentera mitt livs historia genom mina texter. Fokus kommer ligga på mitt liv som musiker. Antagligen kommer min hyllning till Robert Quine – gitarristen som jag jobbat mest med och som bl.a. spelade på Blank Generation – vara med på något sätt, eftersom den precis kommer ha släppts.
Arbetar du på något annat just nu?
– Jag arbetar på min tredje roman. Och tidigare i år släppte jag en samling krönikor – Massive Pissed Love. Texterna i den handlar om musik, skrivande, film, ja allt möjligt.
”Publiken speglar sig i sångaren, projicerar på sångaren, även sådant som är förbjudet”
I Massive Pissed Love så skriver du bl.a. om rocksångare som heliga monster, att de fyller den funktionen i den ritual som en rockkonsert egentligen är. Bygger du det något på dina egna upplevelser?
– Ja, det var något jag såg själv, upplevde själv. En rock’n’roll-sångare kan förändra stämningen i ett rum, göra något med människors upplevelser. En rockkonsert är en primitiv ritual och i den ritualen är sångaren ett heligt monster, det är frontpersonens funktion. Publiken speglar sig i sångaren, projicerar på sångaren, även sådant som är förbjudet. Och i den ritualen så blir det en sorts befrielse.
För ett par år sedan gav du ut självbiografin I Dreamed I Was A Very Clean Tramp, vad var det som gjorde att du bestämde dig för att skriva den?
– En sak som var viktig för mig med den boken var att allt skulle stämma. Jag byggde boken på gamla intervjuer och dagböcker, för att inget skulle bli fel. Att rätta till en del missuppfattningar om den där perioden av mitt liv var en av anledningarna till att jag skrev boken, men inte den viktigaste. Jag skrev boken för att försöka förstå mig själv och vad som faktiskt hade hänt. Jag tänkte att om jag lyckades beskriva min egen evolution, från barn till någon sorts fungerande vuxen, så skulle jag kunna se mig själv tydligare. Jag var nyfiken.
– Det var en intressant utmaning. Jag försökte vara helt ärlig mot min upplevelse. Och helt sann mot alltings komplexitet. Det kan vara svårt att fånga komplexiteten i tankar, i upplevelser.
Du har sagt själv att du lagt musiken på hyllan, men det verkar som att det dyker upp ny musik lite då och då…
– Ja det brukar dyka upp något intressant vart tredje år eller så. Men det är alltid något litet. Jag kommer aldrig göra något stort projekt igen. Det är kul att gå in i studion och spela in låtar, men det kommer aldrig bli mer än så.
– Förra året så blev jag kontaktad av Pussy Riot. De hade kommit till New York för att göra något annat. Men när de kom hit så hände den fruktansvärda tragedin med Eric Garner, när han blev dödad av polisen och kvävd till döds. Så Pussy Riot ville göra något som svar på det som hänt, och de bjöd in mig till studion för att hjälpa till med låten ”I Can’t Breathe”. Det var intressant, jag är ett stort fan av Pussy Riot.
