Suzanne Vega på KB – sparsmakat och fin avslutning

Suzanne Vega @ Stockholm Music and Arts, 2016-07-31 Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto

När Suzanne Vega äntrar KB:s scen iklädd en överdimensionerad svart kofta, med en löst knuten scarf löst runt halsen, påminner hon mer om en, förvisso väldigt karismatisk, bibliotekarie än en världsartist. Hon hälsar, den mestadels sittande publiken välkommen och tackar oss lite senare för att vi har valt att gå och se henne i stället för Rihanna som också framträder i Malmö samma kväll. Men den litterärt bevandrade singer/songwritern från Santa Monica var nog aldrig ämnad att bli popstjärna. Hon bara råkade skriva en hitlåt som hela västvärlden kan sjunga i sömnen.

Upplägget är sparsmakat med endast Vega och kompmusikern Gerry Leonard (kanske mest känd från ett av David Bowies senare kompband) på scen. Den lågmälda framtoningen har alltid varit utmärkande och lyfte fram de genomgående starka låtarna på hennes första, självbetitlade, album från 1985. Jag räknar till att hela fyra låtar under kvällen hämtas från det albumet som är ett av hennes tveklöst bästa. Klart överlägset den idag jämförelsevis daterade och rätt ojämna uppföljaren: miljonsäljaren ”Solitude Standing” (1987).

Kvällen börjar lovande med tre äldre nummer: En lekfull ”Fat Man And Dancing Girl” följs av hennes första mindre hit ”Marlene On The Wall”. Sedan en snygg avskalad version av jazz-loungiga ”Caramel” där Vega övergår till att endast sjunga och backas upp av Gerry Leonard på gitarr. Men därefter kommer en räcka nyare nummer och då låter det väl anonymt. Den disciplinerade publiken är dock med på noterna och fortsätter lyssna uppmärksamt. Där jag står är det bara jag som själv tappar koncentrationen och börjar fingra på min smartphone. Andelen instagrammande per capita är med all sannolikhet mycket högre på Rihannas spelning.

Naturligtvis dyker även ”Luka” upp. Men hon verkar vara rätt trött på den vid det här laget. Näst sist innan extranumren kommer en pliktskyldig version som inte riktigt gör rättvisa åt berättelsen om den utsatta pojken. Däremot växer ”Tom’s Diner” och blir snygg dramatik när Gerry Leonard äntligen får gå loss på sina gitarrloopar.

Det är dock först under extranumren som det lyfter på allvar. Under ”In Liverpool” och ”Blood Makes Noise” påminns vi dels om vilken stor berättare Suzanne Vega är men också om att det faktiskt var David Bowie som själv handplockade Gerry Leonard för att spela de allra märkligaste gitarrpartierna signerade Robert Fripp, under sista turnéerna. Just då önskar man att Suzanne Vega kunde tillåta sig själv att ta i mer lite oftare.

Bild från spelningen på Stockholm Music & Arts 31/7 2016. Foto: Nathalie Pentler/Rockfoto