Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
Catfish and the Bottlemen dundrade in i mitt liv med The Balcony förra året. Och ni vet hur det är, ibland fattar man inte riktigt varför man inte hittat de där albumen tidigare. I höstas spelade jag den om och om igen, dag som natt, på pendeln mellan Uppsala och Stockholm. Det är en sån där platta man lyssnar på och fattar att man är ordentligt insnöad. Insyltad.
Jag är fullkomligt övertygad om att musik kan rädda liv. Att vara musiknörd kan rädda en. Nörderi är något av det finaste man kan hålla på med. För egen del visar det sig i kärleken till musik. Att bara vilja sätta en låt på repeat, lyssna på när trummorna kommer in eller när munspelet närapå tvingar en ner på knäna. Att fastna i en textrad eller att bara spola tillbaka till den där sekunden då tamburinen låter exakt på den där speciella sättet. Nörderi för mig är att följa band ute på vägarna och haffa så många spelningar som möjligt. Att se ett band för många gånger existerar inte för mig. Det finns liksom ingen rimlig anledning till att inte göra det.
“Att se ett band för många gånger existerar inte för mig”
Nörderi är att hänga framför Musikhjälpen den där veckan i december. Tålmodigt väntandes på att få höra Saturday’s Heroes ”Me and the World” som jag messat och tjatat om flera gånger än jag minns egentligen. Och nej, den kom aldrig. Eller så missade jag den. Ändå var det bara hjärtögon på allt hela den veckan.
När jag växte upp var nörd någonting som klingade negativt (framförallt i skolan) och jag var för ung för att förstå bättre. Åtminstone kan jag skylla på det. Då handlade det om att köra epa, warpa Super Mario eller att vara kär i någon pojkbandsmedlem. Nu är allt förändrat. För mig åtminstone.
Nu blir jag rörd när till exempel Fredrik Wikingsson postar på Instagram om att han just körde förbi Bob Dylans hus i Malibu och berättar hur allt annat försvann i tio sekunder. Eller hur skribenten Tom Jerry Boman vädjar till människor att fortsätta med musik och hålla sig borta från Pokémon Go, allt för att inte riskera att gå miste om en hel generation band. Eller när HYMNs chefredaktör Madeleine åker ända från Malmö, enbart för en dag, till festivalen Stockholm Music and Arts där hennes stora inspirationskälla Cat Power spelar. Eller när min syster skickar mig textrader hon älskar från det band hon inte kan sluta lyssna på.
Men nörderi måste givetvis inte handla om musik. Jag kan bli berörd när journalisten Gustav Gelin skriver poetiskt om Stockholm i en taxi hem i natten eller om sitt grönvita Hammarby. Och då gillar jag inte ens fotboll. Gemenskapen. Att få tillhöra något. Det är något förbannat fint över det. Och jag tänker att det är där räddningen kommer.
Att sitta framför en scen och vänta i timmar på sitt favoritband. Eller att åka ensam till Linköping bara för att hamna i en vansinnig orkan med ett band man nött på sjukt länge. Att befinna sig i en publik; stor som liten spelar ingen roll. Det är som att sjunga tills rösten inte håller längre. Som att ta några danssteg eller att explodera i ren eufori. Det är som att bara stå och fånle när man får höra sin låt live och inte riktigt vet var man ska ta vägen. Att ramla hem från en spelning och stämma in i allsången på tunnelbanan. Att knappt fatta vad det var man just fick uppleva. Allt är bara sådär dimmigt underbart och känslan stoppar man försiktigt ner i bröstfickan och lever sedan på i veckor.
Nu har Catfish and the Bottlemen släppt sin uppföljare. Men det är ju bara en bråkdel av allt det fina som finns därute. Musiken. Nörderierna. Och jag fortsätter att snöa in. Vissa skulle nog påstå att jag är smått galen. Men för mig kommer det aldrig bara vara en konsertlokal, en fredagskväll eller ett band.
