Att Stockholm Music & Arts tilltalar en mer vuxen publik märks tydligt på många sätt, på både gott och ont. Inte lika mycket fylla som det oftast är på många andra festivaler och det bidrar till att stämningen är genomgående vänlig med få incidenter på festivalområdet. Trots att baksmällan inte verkar så påtaglig hos den publik som tidigt har hittat till festivalen så är det ändå en hel del folk som håller sig på avstånd från stora scenen för att vila på solstolar och stora säckar när solens starka strålar sprider sin värme över området.
Sista dagen på en bra festival är alltid lite vemodig så vad passar bättre än att inleda dagen med lite vemod från Göteborg i form av Albin Lee Meldau. En go´ gubbe med en bra sångröst som kryssar i alla rutor för hur en singer/songwriter skall låta. På scen beskriver han sig som en jäkligt ledsen person och att stunden med honom inte kommer att ge så mycket glädje. Synd att han ska klanka ner på sig själv på det sättet då han blandar friskt mellan singer/songwriter lågmäldhet och svängiga covers i egen tappning. För vem blir inte lite glad att få höra hiten ”Lou Lou” live?
I övrigt är det många artister idag som tar tillfället i akt att stå upp för ideologer de tror på och mänskliga rättigheter. Från Joan Baez som pratar om flyktingströmmarna som nu råder och hur Kanada hjälper till samtidigt som hon uppmanar fler att göra sitt främsta. Strax efteråt kallar hon in Patti Smith på stora scenen och tillsammans framför de John Lennons ”Imagine”. En stund som kommer att gå till festivalens historia som en av de mer minnesvärda när hela publiken också tar tillfället i akt att sjunga med. Det spontana känslouttrycket i form av högljudd sång från publiken som annars är av rätt stor avsaknad på den här festivalen.
En liten stund senare inne på Trädgårdsscenen där Patti Smith gör sin tredje spelning på lika många dagar bjuder hon tillbaka och plockar upp Baez och Suzanne Vegas vapendragare Gerry Leonard på scenen för att spela Smiths ”People have the power” strax efter att hon har hyllat aktivister runt om i världen som offrar mycket för det de tror på. Även John Grant som med sin stundtals spexiga mix av folk och elektronisk rock tar en stund att bli seriös och förmedlar oron av det som sker i Amerika just nu med presidentvalet och hur vi inte sköter om jorden som vi borde innan han drar igång låten ”Global warming”. Inne på den lilla intima Trädgårdsscenen får Naomi Pilgrim senare på kvällen visa upp varför hon är en artist som förtjänar större uppmärksamhet och framgångar. Vi får höra de flesta låtar som hon har släppt hittills men också en helt ny låt som inleds med ett kort snack om att de högerextrema åsikterna är tyvärr växande i Sverige och att det är viktigt att alla står upp och höjer sin röst mot dem.
I övrigt var de avslutande akterna på stora scenen precis som man hade förväntat sig. Air med sin luftiga franska synthpop visar att låtarna från ”Moon Safari” fortfarande är ruskigt bra och Kraftwerk är rätt enformiga med sin 3D-show som har förändrats lite sedan deras spelning på Way Out West för fyra år sedan. Med en gedigen låtarsenal till deras förfogande är det upplagt för succé men tyvärr lyfter inget av de här banden och det finns en känsla av att den stora finalen på en festival uteblivit helt när de stora strålkastarna tänds och roddarna stressigt plockar ner för att avsluta för det här året.
