Så var det dags för den andra dagen av landets mest välkammade musikfestival. Fortfarande fungerar organisationen fullkomligt friktionsfritt och inte en endaste liten ölburk syns skräpa ner Skeppsholmens nejder. Ibland känns det som om det går två i personalen på varje besökare då rödtröjade – och ständigt leende – festivalarbetare dyker upp var man minst anar det. Om popfestivaler hade varit en grej på Bismarcks tid hade han gnidigt sin preussiska mustach och skrockat belåtet åt den strama organisationen. Ordning och reda.
Värre är det med vädergudarna den här gången. Det är trots allt sensommar i Stockholm så mest för sakens skulle mullras det till då och då och olycksbådande svarta moln bringar lite välbehövligt drama till festivalen. Svärta är det också gott om i Anna von Hausswolfs palett. Trist nog passar solen på att titta fram lagom till hennes patenterade sakrala drönarorgelmetalrock blåser liv i den lagom loja publiken. Hon är som alltid bra. Riktigt bra till och med. Jämfört med förra årets sanslöst storslagna upplevelse i den fullsmockade kyrkan är det här en mer öppen och inbjudande tillställning. Allra bäst är hon när hon kliver ifrån orgeln och dansar omkring på scenen som en besatt svartalf. Hon är omöjlig att slita ögonen från.
Skotska kepsrockarna i Mogwai fortsätter på temat doom and gloom med en timmes stämningsfull konceptspelning om atombomber och världens undergång. Kontrasten blir visserligen lite väl stor ibland då Stockholms visar sig från sin allra mest idylliska sida, men kombinationen gamla svartvita journalfilmer från det kalla krigets mörkaste år och Mogwais organiskt pulserande konstrock är klart lyckad. Frågan inställer sig dock om det inte vore klokare att ha lagt dessa två akter efter mörkret fallit för ännu större effekt. Men man kan som bekant inte få allt.
Lilla Trädgårdsscenen är helt klart festivalens mysigaste plats. Bland vackra buskar, kulörta lyktor och polkagrisfärgade träd har en alldeles lagom liten scen satts upp. När kvällen börjar falla över Skeppsholmen är det dags för Nicole Sabouné med band att ta plats i rampljuset. Sabounés utsvävande psykrock gör sig bra här. Bandet är tajt, Sabouné sjunger bra och ljusshowen klär den vackra trädgården i rött och svart.
Kvällens grande finale är naturligtvis isländska postrocksdarlingarna i Sigur Rós. Lagom tills de tar plats på stora scenen har ett behagligt mörker äntligen sänkt sig över Skeppsholmen och förväntningarna ligger tunga i luften. De infrias naturligtvis. För även om fredagens huvudakt var ett avsteg i en lite mer äventyrlig bokningsinriktning har Music & Arts alltid satsat på säkra kort. Det blir till en och en halv timme av stämningsfull kosmisk indierock med isländsk valsång och väl placerade tjut upp i himlen. Tillsammans med den extremt snygga ljusshowen blir det hela precis den lyckotrip som fansen längtat efter.
När publiken lojt vankar hem över stadens broar i den milda kvällen är det med en klart lyckad andra festivaldag i bagaget. Och då har jag inte ens nämnt akter som Ane Brun, Patti Smith och Dungen som alla gjorde bra ifrån sig. Om nu någon bara kunde ta sitt förnuft tillfånga och sälja något annat än svindyr sponsoröl på området så skulle allt vara frid och fröjd.
