Foto: Alexander Tillheden
Basen mullrar, grafiken på skärmen vibrerar i takt och röken från rökmaskinerna duggar tätt. De inledande tonerna till ”Discovery” drar sakta igång samtidigt som Anna von Hausswolff med band träder in på scenen inuti dimman som har bildats.
Det är nästan på dagen ett år sedan Anna von Hausswolff gjorde sin storstilade comeback på just Stockholm Music & Arts och då för första gången introducerade den mystiska plats som hon i unga år drömde om och sen presenterade på mästerverket The Miraculous.
Till skillnad från förra årets festivalspelning har låtarna fått möjlighet att marinera och växa till sig på diverse scener och sammanhang där von Hausswolff har framfört det senaste materialet under året. Det som var en uppvaknande ljusshow har nu blivit en fullfjädrad scenupplevelse som utan problem fungerar att framföras även under dagsljus. Den visuella effekten som då förhöjde dramaturgin i en mörk kyrka har nu ersatts av ytterligare en stämma i form av Maria von Hausswolff, som tillsammans med Annas röst skapar en dynamik som är hjärtskärande tung och omöjligt att värja sig från. Det här saknar motstycke på årets festival.
Från den lilla kyrkan som förra årets spelning ägde rum i, till Dramatens glamorösa lokal och den fantastiska akustiken i Göteborgs Konserthus där Anna ackompanjeraderades av Göteborgs Symfonikerna. Varenda en av dessa unika spelningar har infriat alla höga förväntningar med helt egna karaktärer.
Dagens spelning kan sammanfattas som en glädjeexplosion. Glädjen och tacksamheten över att ha sin syster vid sin sida, och för att så många hade hittat till den stora scenen i konkurrens med Patti Smith bara ett stenkast bort och inte minst glädjen att spela musik länge och hårt. Anna von Hausswolff är glad till den grad att en funktionär får komma fram till henne mitt på scenen och peka på klockan på armen. Tiden är ute. Hon tittar upp, nickar snällt och spelar sen lite till.
