Då var det dags för några snabbrecensioner av juliplattor som vi har lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
Shura – Nothing’s Real
POP Brittiska Shuras album Nothing’s Real vandrar i liknande spår som HAIM och Sky Ferreira. Det handlar alltså om åttiotalsdoftande syntbaserad pop med en r&b-twist. Det är oftast dansant och sådär mellanstadiepirrigt som allt var när det begav sig, men även balladerna känns intressanta. En väldigt stark debut. 8/10
Hammers of Misfortune – Dead Revolution
PROGRESSIV HÅRDROCK De sex år som passerat sedan förra plattan har varit en bergochdalbana för Hammers of Misfortune, med bland annat barnafödande, olyckor och medlemsbyten. Bandet har aldrig låtit bättre, materialet är karriärens hittills bästa och bredaste, samtidigt som produktionen är helrätt. En oväntad höjdpunkt. 8/10
Vanhelgd – Temple of Phobos
SVÄRTAD DÖDSDOOM Exakt vilken genre detta Mjölbygäng ska placeras i är numera omöjligt att säga. Det är lika mycket svartmetall som dödsmetall och doom. Oavsett etikett är Vanhelgd ett band ingen som gillar någon av de mer extrema genrerna bör missa. Här bjuds 44 (varav två är tysta) av årets bästa hårdrocksminuter. 9/10
The Avalanches – Wildflower
ELEKTRONISKT Efter 16 år släpper The Avalanches överraskande nog en uppföljare till det strålande debutalbumet Since I Left You. Här möter vi samma typ av hypnotiska ljudcollage med bland annat dova breakbeats, knastrande samplingar från 60-talets easy listening och dialogfragment från corny gamla filmer. Att lyssna på The Avalanches är som att halvslumrande ligga på en solig strand och höra bruset från avlägsna vågor och festande, glada människor som drar förbi. Plötsligt förändras tonen och får något vemodigt, malande över sig. Nya skivan Wildflower känns glädjande nog lik den gamla, även om den inte är lika intensiv och fint sammanhållen i sin helhet. 7/10
Björk – Vulnicura Live
AVANTPOP Ur den stora mängden livedokument som Björk har försett oss med genom åren hör Vulnicura Live hemma bland höjdpunkterna. Stråkarna får en ännu mer framträdande roll på åtta spår från fjolårets (välförtjänt hyllade) skilsmässoalbum Vulnicura. Även fem äldre nummer genomgår samma behandling. 8/10
Puro Instinct – Autodrama
BLOGGPOP “Drömpoppig chillwave” vågar man väl knappt använda med risk för att bli utskrattad år 2016. Men faktum är att det är svårt att hitta en mer passande beskrivning för Los Angeles-baserade systrarna Piper and Skylar Kaplans musik. Här samsas influenser från 80, 90 och 00-talet. Även om det oftast låter bra så börjar den här formen av bloggpop bli rätt uttjatad. Dessutom finns det andra som gör det bättre. 5/10
Snoop Dogg – COOLAID
HIPHOP Snoop försöker ÄNTLIGEN ta sig tillbaka till G-Funk-eran. Han var 22 år när han släppte klassikern Doggystyle. Ett album värt att eftersträva. Dessvärre är det en annan effekt när en 44-åring rappar om “the thug life” som en cool grej. Ganska mediokert album men ändå, kanske Snoops femte bästa platta. 5/10
Adam Olenius – Looking Forward To The New Me
POP Shout Out Louds-sångaren Adam Olenius går solo med EP:n Looking Forward To The New Me – en mestadels vemodig historia som passar Olenius sammetslena röst mycket bra. “Feels Like Feels Right” borde träffa rakt i hjärtat på den som nån gång upplevt nån form av melankoli. Gäster som Say Lou Lou och Rebecca & Fionas Rebecca Scheja höjer helhetsupplevelsen, men tyvärr drar stolpiga “Moves” ner det något. 6/10
Inter Arma – Paradise Gallows
POST-SLUDGE Normalt skulle 71 minuters speltid i sig kunna innebära en plump i protokollet, men Inter Arma är ett av få band i dag som kan hantera långa releaser. Att de ofta spelar långsamt och upprepande gör bedriften än större. Får de någon gång till produktionen fullt ut kommer betygsskalan inte räcka till. 8/10
The Julie Ruin – Hit Reset
RIOT GRRRL Kathleen Hanna och c/o fortsätter att visa var riot grrrl-skåpet ska stå med nya The Julie Ruin-albumet. Här bjuds det både på arga punk-anthem och glättigare poplåtar – som en härlig mix av Bikini Kill och Le Tigre. Allra bäst är det dock, oväntat nog, i avslutande pianoballaden “Calverton”. 7/10
