Arkivbild E-type. Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu
I går gick endagsfestivalen Vi som älskar 90-talet av stapeln i Malmö med inte mindre än 24 akter på scenen från klockan 12 till 00. Självklart var HYMN-juryn på plats för att dela ut priser till alla som förtjänade det.
Snyggast outfit: Ray och Anita i 2 Unlimited bländade oss med sina gladiator-robot-isdans-dräkter eller vad det nu var.
Bästa dans: Vengaboys i färgglada dräkter och perfekt aerobicspasskoreografi sopade dansgolvet med alla andra i festivalens inofficiella So you think you can dance?.
Skönsång: Heather Small från M People har fortfarande en 100 % flawless röst.
Falsksång: Det tog två minuter, sedan tappade Haddaway rösten och kraxade sig igenom resten av setet, som givetvis innehöll två versioner av ”What Is Love?”.
Mest uttjatade låt: Var det någon artist som inte samplade “I Like To Move It” av Reel 2 Real?
Mest otippade cover: När de tyska, eldsprutande djävulsdyrkarna i 666 drog igång ”Whoomp! (There It Is)” nådde festivalen en ny surrealistisk nivå.
Mest otippade framträdande: René från Aqua började dagen med att servera hamburgare från sin foodtruck och gjorde senare på kvällen inhopp som mystery-DJ då han bland annat bjöd på ”I Will Survive” och ”The Final Countdown”.
Mest otippade medlemsbyte: Linda Rosing är tydligen sångerska (mimerska) i Basic Element nu för tiden.
Störst skämskudde: East 17 verkade vilja vara var som helst utom på den här scenen och såg lika besvärade ut som publiken under juckdanspartierna.
Skamlösaste kulturella appropriering: Dr. Bombay. Men han hade i alla fall inte blackface denna gång, alltid något…
Läskigaste frisyr: Rednex har varken klippt sig eller tvättat håret sedan 90-talet.
Sexigast bringa: Peter Andre var föredömligt solbränd och välvaxad.
Starkaste starquality: Jenny från Ace of Base är förvisso bara en fjärdedel av bandet, men det är ändå ACE OF FUCKING BASE.
Charmigast: Alla älskar Dr. Alban, snubben behöver bara visa sig för att publiken ska gå apeshit.
Fetaste pyrotekniken: Hela Pildammsparken stod i lågor under E-Types framträdande. E-Type avslutade för övrigt kvällen och pulveriserade alla som stått på scenen före honom och visade vem det egentligen var som ägde 90-talet.
Hederspris: Publiken, som tappert stod ut med spöregn, bajamajor och langosvagnar, och entusiastiskt sjöng allsång till allt, inklusive GES och 4 Non Blondes som visades på storbildsskärmarna.
OBS: text av Carolina Jonsson Malm OCH Lina Andersson
