Återkomsten till Sverige för den skönsjungande soulsångaren Michael Kiwanuka har låtit vänta på sig, konstaterar han själv från scenen. För den tidigare BBC ”Sound of”-vinnaren innebar det första albumet Home again att han fick en stämpel att vara en otrolig talang men också en artist som många valde att jämföra med några av hans förebilder Otis Redding och Bill Withers. Sådant kan få vilken artist som helst att dra sig tillbaka från rampljuset, oavsett framgångar, för att skriva på nytt material. Så här tre år senare står han där igen på scenen i det gassande solskenet med gitarr, ett brett leende och det nya albumet Love & Hate i ryggen.
Redan från den majestätiska ”Cold Little heart” med Pink Floyd-vibbar i låtens inledning är det tydligt att Kiwanuka är ute efter att skruva upp tempot från början. Inte minst får han med sig publiken att klappa igång till ”Black Man in White World” som avslutas med en klick i publiken skriker högt ”Black lives matter” ett antal gånger. Till det varvar han med lite lugnare låtar från första albumet som ”I’m Getting Ready” och fina ”Always Waiting”. För att sedan avslutningsvis runda av det hela med den smäktande balladen ”Final frame” och det nya albumets titelspår ”Love & Hate”.
På vägen in till festivalområdet hör jag en person proklamera ”Spelas det egentligen någon riktig musik här?” till sin vän. På ett sätt hoppas jag att personen tog chansen att se Michael Kiwanukas spelning idag. Den sköna berättande rösten som han har får de flesta att stanna upp, och det går inte att undgå att en önskan om fler låtar ska framföras smyger sig på när han med band kliver av scenen. Tyvärr så börjar han komma igång lagom till att spelningen är slut.
Låt oss hoppas att det inte dröjer tre år till innan Michael Kiwanuka åter står på en scen i huvudstaden och då förhoppningsvis väljer han att framföra fler låtar från första albumet också.
