Hur många artister kan fortsätta att vara intressanta med ett enda album bakom sig? Inte många, men Lauryn Hill är utan tvekan en av dem.
När Ms Lauryn Hill går på scenen sent på fredagskvällen ligger förvantan tung i luften bland de drygt sju tusen i publiken. Hill är känd som en notoriskt opålitlig liveartist och jag gissar att det är fler än jag som är beredda på att det kan gå lite hur som helst. Och till en början känns det lite skakigt. Hill framför de första låtarna sittandes ner med en akustisk gitarr i knät, hela tiden har hon järnkoll på de övriga bandmedlemmarna omkring henne. Hon gestikulerar, pekar och ser stundtals missnöjd ut med ljudet.
Men så händer det något, i fjärde låten “Mystery of Iniquity” är det som om Hill plötsligt vaknar till liv, musiken får en tyngd den saknat innan. Plötsligt känns den i bröstkorgen. Därefter växer och växer spelningen. “Everything is Everything” blir en svängig funkfest med blås, sylvassa keyboards och snygga körer. Det är omöjligt att stå still och sången har aldrig låtit bättre än här och nu. I “Final Hour” växlar bandet upp ytterligare och plötsligt blir den till dussinet stora sättningen helt logisk, för en stund känns Skeppsholmen som The Apollo Theater. Bäst av allt är Lauryn Hills ilskna och blytunga rap. Hon använder den sparsamt under kvällen men varje gång med lysande resultat.
Nu radas klassikerna upp på rad: “How Many Mics”, “Fu-Gee-La” och “Ready or Not”. Alla presenteras lite annorlunda än de gjorde på skivan många av oss växte upp med. Här får de ta plats, det snortajta bandet ger dem en extra dimension och Hill själv sjunger lika bra som någonsin. När “Killing Me Softly” drar igång efter ett långt intro är det omöjligt att inte smälta. Ms Lauryn Hill har publiken i sin hand och allt hon gör efter det är bara grädde på moset.
I sista tredjedelen river Hill av ett långt coverset. Det borde rimligtvis inte fungera, det borde kännas som utfyllnad. Men inte ikväll. Att höra henne framföra Bob Marleys “Could You Be Loved” är som att återupptäcka en gammal förälskelse och klassikern “Feeling Good” är där uppe med Nina Simones version. Till sist exploderar scenen i en kakafoni av beats, bas och sång i “Doo Woop (That Thing)” och spelningen är fulländad. Det blir inget extranummer, det behövs inte.
Att se en artist som Ms Lauryn Hill fortfarande vara lika vital tjugo år efter hon släppte sitt senaste, och enda, album är en ynnest. Nina Simone nämndes ovan och under kvällen känns faktiskt Hill som vår tids Queen of Soul. Hon har haft en del problem, och hennes karriär har varit allt annat än rak. Men den här sensommarkvällen på Skeppsholmen visar hon att hennes musik fortfarande är en ostoppbar, markvältande naturkraft.
