När Erik Lundin går på den stora scenen på Skeppsholmen har den vita backdroppen redan hängt där ett tag. På den står det ”Hur mycket är ett liv i orten värt?”. En vass och viktig politisk fråga i tider då USA:s svarta befolkning blir skjutna av polisen, just för att de är svarta. Det är en viktig fråga när Sverige har ett rasistparti i riksdagen och en viktig fråga när det vanligaste motivet till hatbrott är främlingsfientligt/rasistiskt.
Solen steker mina vader och Erik Lundin kommer ut i långärmad sweattröja och svarta byxor. Han matchar upp den varma scenen när han kickar igång med låten ”Haram” från EP:n Suedi som han släppte förra året. Med backdroppen har han redan sammanfattat framträdandet och han tar tillfället i akt till att rikta uppmärksamhet till hur människor behandlas annorlunda om de är från ”orten”. Erik Lundin pratar om det som kallas mellanförskapet. Sarkastiskt kommenterar han hur han är andra generationens invandrare trots att han aldrig invandrat, om det inte räknas som invandring att invandra ifrån St Görans sjukhus. Efter Haram kommer Adam Tensta ut till publikens tjut och lägger en svartvit St Piransflagga om Lundins axlar. Trots att det är mitt på dagen är det ganska mycket folk och alla som är där dansar och sjunger med.
Erik Lundin är ett ordgeni. Det är omöjligt att inte häpnas över hans snabbtänkta formuleringar och smarta ordlekar. Låten ”Suedi” som han följer upp med, till publikens jubel, är ett perfekt exempel på samthällskritisk poesi.
In på scenen kommer Michel Dida och senare kommer även Adam Tensta in rappandes från kulissen. Tempot sänks något, eller börjar det bli för varmt? Michel Dida och Adam Tensta byts ut mot Erik Lundins föräldrar som sätter sig längst fram på varsin stol. Erik Lundin berättar om backdroppen, vad det står för och hur han vägrar acceptera det. Efter att han avslutat med låten ”Haffla” ropar publiken in honom och han kommer ut igen och avslutar med ”Välkommen hem”.
Erik Lundins framträdande på Stockholm music and arts 2016 är vasst, skickligt, personligt och fruktansvärt bra. Det enda märkliga är att två artister med så lika publik spelar efter varandra samt mitt på dagen en fredag då alla arbetande missar denna fantastiska svenska musikhistoria.
