Det har varit mycket Beyoncé den här veckan. Inte så konstigt då världsstjärnan besökt såväl Köpenhamn som Stockholm och fått svindlande recensioner från alla stora medier. Jag recenserade spelningen i Köpenhamn och var huvudsakligen väldigt positiv. Min enda, men stora, invändning var att många av de låtar som spelades inte spelades i sin helhet. Flera av dem inte ens till hälften.
Jag fick några synpunkter på det. Inga otrevliga sådana, tvärtom bra diskussioner, men det finns de som tycker att det gjorde showen bättre. Som vanligt tillskrivs Beyoncé en del kvaliteter som hon inte riktigt förtjänar – det finns en strömning som gör att man dels inte får kritisera henne på något sätt och dels att allt hon gör per definition är genialiskt. När hon härom året på frågan om huruvida hon är feminist svarade att hon tycker att det är ett starkt ord och ”I love my husband” (som om en uttalad feminist inte kan göra det) så var det ingen som blev direkt upprörd. I stället låtsades de flesta som att det inte hade hänt. Beyoncé ska ju vara en stor feministikon – det bara är så.
När jag efter konserten i Köpenhamn ifrågasatte att hon spelade så många halva låtar fick jag exempelvis som svar att Beyoncé skapar något unikt, hon leder utvecklingen, hon omdefinierar låtbegreppet, hon kuraterar sitt eget DJ-set, med mera. Men nu är det ju inte så att Bey är den första som använder ”snippets” under sina konserter. Snarare är det sedan flera år väldigt vanligt inom såväl rnb, hiphop som elektronisk musik. Så vanligt att få ens reagerar på det längre. Åtminstone de stora svenska medierna verkar ha tyckt att allt var perfekt – få har ens kommenterat saken.
Om man tvunget vill framstå som att man är i fas med samtiden kan man kalla detta för utveckling. Men då undrar jag om utveckling verkligen alltid är bra? Det finns ju en anledning att konstnärer, oavsett om de ägnar sig åt film, litteratur, målande eller musik, skapar de verk de skapar. När en artist släpper en låt gör den det för att den innehåller en historia. När Beyoncé spelar en vers och en refräng av ”Survivor” och skippar resten, är det således jämförbart med att presentera en tredjedel av en tavla, 30 minuter av en långfilm eller två kapitel ur en längre bok. Sen kan den korta snutten musikaliskt låta precis hur bra som helst. Men den saknar något. Markus Larsson på Aftonbladet gav för övrigt låten fem plus av fem möjliga under spelningen i Stockholm. Undrar vad han gett om låten fått ta mer plats, fått växa till en brutal final och berättat hela sitt innehåll?
Nu ska jag villigt säga att jag inte alltid tycker det är fel att göra så här. Men syftet bör betraktas korrekt. Beyoncé och andra spelar inte miniversioner av sina låtar för att leda någon utveckling utan för att tillfredsställa så många fans som möjligt som har olika favoritlåtar de vill höra. Precis som medleyn har funnits som företeelse lika länge som populärmusiken – dock är det ovanligt att spelningar byggs upp kring det. Det är fint och hyggligt mot fansen, men musikaliskt blir det rumphugget. Tänk om Bruce Springsteen skulle avbryta ”Jungleland” innan det berömda saxofonsolot, tänk om Prince (om han ännu hade levat) skulle avbryta ”Purple Rain” innan wohohoho-avslutningen, tänk om Mary J Blige, en av få som röstmässigt kan matcha Beyoncé, när hon snart besöker Stockholm spelar ”No More Drama” utan att inkludera den sinnessjukt mäktiga och successivt stegrande avslutningen. Är det utveckling? Är det inte bara nonchalans inför sin egen konst? Varken artisten eller publiken vinner på det, men i Beyoncés fall verkar folk blinda inför den mäktiga scenshowen och hennes (helt odiskutabelt) fantastiska röst.
Att arrangera om låtar musikaliskt är något annat. Jag älskade exempelvis Beyoncés mörkare och mer långsamma liveversion av ”Crazy In Love”. Då stod tiden stilla. Men det är något annat, historien finns fortfarande kvar och ger möjlighet till alternativa tolkningar, vilket är spännande. Det är de rakt av avbrutna låtarna jag inte förstår.
Tyvärr tror jag denna strömning inom några genrer handlar om att vi idag, genom den enorma och ständigt eskalerande tillgången till information, tappat tålamod och hela tiden vill ha nytt. Att spela små snuttar av sina låtar under en konsert är liveversionen av clickbaits. Många orkar inte läsa långa texter på nätet sägs det, trots att mycket tid spenderas där – helst ska det bara skrivas en kort statusrad på Facebook, gärna utan länk för att få så många likes som möjligt. På samma sätt verkar det som att de som går på stora rnb-konserter är nöjda med att det spelas en och en halv minut av deras favoritlåt, trots att man blir blåst på alla former av crescendon och mäktiga finaler. Man tillfredsställs av att just den låten spelas, inte av hur den spelas.
Är det verkligen utveckling? Jag tycker inte det.
