Med sin elektroniska drömpop, sitt feministiska ethos och spelningar på bland annat Marie Lavau och Kulturhustaket i ryggen har BANGS, som utgörs av Nicole Khadivi och Moa Andersson, på kort tid blivit ett av de mest intressanta namnen på Stockholms musikscen.
HYMNs Jonatan Södergren mötte upp duon för en intervju vid Tekniska högskolan och Filip Ljuboje följde med och fotograferade.
Hur skulle ni själva beskriva er musik?
Moa: Jättedeppig.
Nicole: För deppig.
Vad är det som gör den deppig?
Moa: Allt baseras egentligen på hur vi mår.
Nicole: Texter, hur vi producerar det. Vi skriver och proddar när vi mår lite sämre.
”Allt baseras egentligen på hur vi mår”
Hur ser skapandeprocessen ut?
Moa: Vi proddar inte jättemycket tillsammans. Det brukar börja med att man gör nånting eget och sedan skickar iväg det. Så bollar vi runt det fram och tillbaka. Sen har vi Olle som brukar hjälpa till att lägga beats.
Nicole: Slutligen sitter vi tillsammans. Vi brukar improvisera fram texter, men vi har jättemycket texter som bara ligger, så när vi improviserar kan vi fylla ut det med det.
Moa: Eller fylla ut? Kompletera.
Så ni skriver texterna vid olika tillfällen och sätter sedan ihop dem?
Nicole: Ja…
Moa: … eller jag skriver när jag röker en cigg på två minuter och är jättedeppig. Två A4:or sen är jag klar. Det är typ så jag skriver.
Vilka ämnen brukar inspirera er till att skriva?
Nicole: Girlpower.
Moa: Väldigt mycket ilska eller att man är ledsen bara. Att vi är här och är två tjejer som får mycket skit men inte tänker ta det.
Nicole: Själva idéen bakom bandet är att vi behövde göra nånting för att orka. Det var början av andra året på gymnasiet. Moa kom till skolan och ringde mig för att hon inte klarade av det så kom jag och mötte henne halvvägs så satt vi där vid rökstenen och tänkte att vi behövde göra något för att palla. Då började vi BANGS. Det var ändå ett år sen men vi kom inte igång förrän några månader sen. Vi berättade inget om det till någon först.
”Vi är måna om att inte ta så mycket hjälp av män”
Moa: Vi hade ingen plan, vi gjorde det bara för vår skull.
Nicole: Sen blev det på riktigt. Vi gör det för feminismen, att vi vill vara två tjejer som tar mycket plats.
Moa: Vi är måna om att inte ta så mycket hjälp av män, utan ta den hjälp som finns av brudar istället. För det finns så många snubbar redan. Vi behöver inte dem.
Nicole: Anledningen till att vi jobbar med Olle är att han är den enda trummisen vi känner, men han kompletterar vår musik fett bra.
Moa: Men vi ska försöka hitta en tjej som kan mixa och mastra.
Men ni producerar själva. Vad är ni ute efter för sound då?
Nicole: Vi brukar ta färdiga ljud och ändra dem med olika inputs så vi får fram ljudet vi vill ha.
Moa: Vi proddar inte så mycket tillsammans, det är mest när vi fått ihop alla olika delar. Då försöker vi få ihop en slags form på låten.
Ni har ju även kört en del live, hur tycker ni att låtarna blir live jämfört med inspelningarna?
Nicole: Vi har inget band så vi använder våra produktioner. Det blir lite dubbelt arbete när vi producerar eftersom vi måste ha ett track som vi släpper och ett som är liveversionen.
Moa: Vi har alla tracks klara men eftersom vi inte riktigt vet hur lokalen ser ut vet vi inte om ljudet kommer försvinna. Vissa ställen blir det ju kasst ljud på.
Nicole: Det behöver studsa ordentligt i högtalarna. Vi känner inte riktigt att vi vill ha ett band som spelar, vi trivs rätt bra med tracks även om det har sina nackdelar.
Moa: Det är snabba soundchecks iallafall.
Min favoritlåt med er är nog ”SpaCeLovers”, kan ni berätta lite om hur den låten kom till?
Nicole: Det började med att vi satt i Moas soffa.
Moa: Då hade vi redan börjat prodda på tjugo låtar innan. Alla hade varit skitkonstiga så vi tänkte: “Nu gör vi en låt som inte är jättekonstig,” så blev det den.
Nicole: Vi satt där i soffan och lekte lite med tangenterna, sen lade vi undan den så fortsatte jag på den hemma. Jag ville sätta lite beats, för beatsen till den låten har vi gjort själva. Jag använde det mer som en testgrej för den gick i ganska hög bpm. Så blev det bara nice. Så började jag spela in sången asdistad.
Moa: Den sången är one-take. Den är så jävla punkig den sången.
Nicole: Men vi kör den aldrig live efter att vi körde den i Berlin en gång. Vi sa ju att vi anpassar våra livetracks, vilket oftast betyder att vi tar bort sången, men jag kunde inte texten så vi sänkte bara sången. Tänkte att jag kunde sjunga med, men jag var så jävla borta så jag stod bara där och var helt lost. Så jag försökte mima med, men det gick inte så vi började asgarva istället och nu kör vi den aldrig mer.
Vilka influenser hade ni när ni började göra musik ihop?
Moa: Jag lyssnar inte på jättemycket av det du lyssnar på.
Nicole: Men Beach House kan vi säga, även om det är helt annorlunda.
Moa: Jag lyssnar ganska mycket på Bikini Kill och Kathleen Hannas övriga band.
Nicole: Jag är mer mainstream. [Skratt] Justin Bieber typ. Men vi lyssnar inte alls på samma musik och jag tror att det är det som gör det väldigt bra. Det blir ett “nytt sound” inom citationstecken…
Moa: … men vi har ändå samma bild av hur vi vill vara. Det är det som är ganska konstigt, för vi gillar ju helt olika musik egentligen.
Hade ni någon uttalad bild av vad ni vill göra när ni började?
Moa: Vi var som sagt sjukt influerade av Beach House.
Nicole: Jag tänkte på Amason också. Även om det inte alls låter på samma sätt för de har ganska akustiska inslag också. Vi har bara elektroniska. Inspiration för oss är mest att vi hör något och gillar det.
Moa: Det blir ju aldrig som man tänkt sig egentligen.
Inspireras ni något av annat än musik? Typ vissa atmosfärer eller filmscener?
Moa: Egentligen är det typ bängmusik. Det är ingenting du står och diggar till. Man vill stå och blunda och känna det.
Nicole: Om du tänker film så typ stämningen när de är ashöga. Vi gör musik till det. Vi vill att man ska blunda och bara lyssna. Inte att folk ska stå och digga. Det går inte ens. Det bästa är att bara blunda och lyssna.
