Arkivbild Black Mountain. Foto: Viktor Wallström
Copenhagen Psych Fest hölls för första gången på Christiania under förra helgen. Ett gediget program med start på onsdagen och med avslutning på lördagen hade lockat många musikälskare till den vackra fristaden i Köpenhamn. Ungefär 60 band spelade under de fyra kvällarna och jag var där under fredagskvällen.
Min kväll inleddes med den instrumentala Köpenhamnstrion Papir som spelade i Den Grå Hal – festivalens största konsertlokal. Tyvärr tog det lite tid att få ut armbanden så jag upplevde ungefär halva spelningen i en kö på utsidan, men den andra halvan såg jag i lokalen och den var riktigt bra. Gitarristen Nicklas Sörensens slingor förtrollade snabbt hallen och det blev en perfekt start på festivalen för min del.
På legendariska Loppen spelade sen Spectrum, vilket är legenden Peter Kembers (bland annat Spaceman 3 och Sonic Boom) soloprojekt. En knökfull och väldigt varm konsertlokal fick uppleva en fin spelning med ett makalöst vackert bildspel som inramning.
Spectrum krockade tyvärr med danska Childrenn så jag valde att lämna efter ungefär två tredjedelar och gick tillbaka till Den Grå Hal. Jag gjorde i stort sett entré där precis innan de inledde briljanta “It’s Time To Leave” vilket också blev den halva spelningens höjdpunkt. I övrigt var det lite för mycket åt det hårdare stonerhållet för min smak.
Men huvudskälet till att jag besökte Christiania denna kväll var Black Mountain från Vancouver i Canada. Det är ett band som jag har följt i många år och som jag inte har sett sedan 2011 och med tanke på deras briljanta skivsläpp i april, då de släppte sin fjärde platta IV, så var det hög tid att se dem igen.
Jag stannade kvar i Den Grå Hal och följde scenarbetet och det tog ganska lång tid. Scentiderna generellt sett stämde sällan och efter en längre soundcheck så gick bandet på en stund efter 01:00 och inledde med briljanta “Mothers of the Sun”. Trots hyfsat lång soundcheck så var inte ljudbilden optimal under de första låtarna, men det blev bättre efter hand (eller så vande man sig) och spelningen var mycket uppbyggd kring den senaste plattan, med all rätt.
Låtarna funkade utmärkt, men det var först på slutet som det verkligen lyfte med “Line Them all Up”, där Amber Webber visade hur enastående bra sångerska hon är. Därefter följde en tung och rivig version av “Rollercoaster” innan allt avslutades med briljanta “Space to Bakersfield” med ett förlängt avslutningssolo av Stephen McBean. Mäktigt!
När det sen tog slut ville jag verkligen höra mer, men det är väl samtidigt ett kännetecken på en bra spelning. Glädjande nog annonserades kort därefter att Black Mountain kommer till Sverige i oktober och då lär det bli ett nytt besök till någon av scenerna där de spelar.
Sammanfattningsvis var det en väldigt trevlig kväll i Christiania och jag hoppas verkligen att denna festival återkommer nästa år. Man skulle kunna anmärka på att det annonserade tidsschemat ofta inte fungerade, men det kan ju samtidigt vara lite av charmen med festivaler och är inget som jag väljer att hänga upp mig på. Förutom Den Grå Hal och Loppen så var det ytterligare två mindre scener. Vi ses förhoppningsvis nästa år.
