”Frankie Teardrop” påminner oss om livets bräcklighet

När Suicide dök upp i New York under 70-talets mitt var de bland det mest provocerande som stått på en scen. Det berodde inte bara på bandnamnet, vilket medvetet valdes för att väcka anstöt. Eller på att de använde synthar istället för gitarrer, vilket lär ha varit nog för att orsaka upplopp.

En ung Thurston Moore sägs ha blivit så vettskrämd att han lämnade lokalen halvvägs under en Suicide-spelning. Det hindrade honom dock inte från att åka iväg och se dem igen nästa dag. På sätt och vis är det rätt talande för den relation som flesta av oss har till Suicide. För bitvis kan de vara väldigt obehagliga.

Historien har gett både Suicide och framlidne frontfiguren Alan Vega rätt. Numera är deras inflytande odiskutabelt. Den suggestiva minimalismen har inspirerat en hel generation av synthduos och första albumet Suicide (1977) finns med i Universe Publishing-guiden ”1001 Albums You Must Hear Before You Die”.

Det är på första albumet vi hittar ”Frankie Teardrop”, den mest obehagliga och kanske starkaste låt som Suicide (och Alan Vega) spelade in. I den 10 minuter långa industribluesen får vi träffa Frankie, en skuldsatt fabriksarbetare som, trots allt hårt arbete, inte lyckas dra ihop tillräckligt med pengar för att kunna försörja sin familj. Berättelsen slutar med att Frankie, i ren desperation, skjuter sin fru, parets sex månader gamla barn och till slut sig själv.

39 år senare är ”Frankie Teardrop” fortfarande en av de mest skrämmande låtar som någonsin spelats in. Det beror inte bara på det suggestiva, avskalade arrangemanget eller på Alan Vegas nerviga sång. Det som verkligen får Nick Caves mördarballader att framstå som vaggvisor i jämförelse är skildringen av Frankie. Mannen som mördar hela sin familj är, i Suicides berättelse, inte något omänskligt monster. Han är en helt vanlig människa som i ren desperation drivs att göra det otänkbara. Något som understryks av den återkommande textraden ”We’re all Frankies”.

Vi behöver påminnas om livets bräcklighet ibland. Det är precis vad ”Frankie Teardrop” gör.