Foto: Samuel Isaksson
Jacob Johansson aka Det Stora Monstret släppte nyligen singeln ”En drömd plats”. Ett spår som utgår från dagens samhällsklimat, där orättvisor och ilska upptar allt mer av vår vardag. Hatet styr mycket av vår tids handlingar.
”En drömd plats” är den andra låten i HYMNs serie Bakgrundskollen. Ett sätt att fördjupa sig i en låt, video eller album. Den första genomgången tog sig an Azure Blue-singeln ”Blomsterid”.
Det Stora Monstret släppte sin självbetitlade debut 2014 och detta album präglas starkt av upphovsmannens reflektioner och funderingar. Jacob är rannsakande, gör upp med sig själv och fångar en närvaro som imponerar. Vardagskänslan luckras upp av drömska och skuggliknande inslag. Singeln ”Sätt att hålla ut” är ett av de bästa exemplen.
I likhet med ”Sätt att hålla ut” bearbetar ”En drömd plats” människans tendens att samlas kring kollektiva idéer och föreställningar. En mekanism som skapar grupper av likatänkande. Samtidigt upptas Jacob av individens roll. Massan kontra individen, individen kontra massan. Det är uppenbart att Det Stora Monstret tar notis om både små och stora skeenden. Personligt och allmängiltigt.
Nedan kommer Jacob att ge en utförlig bild av sin nya sin singel, men tanken bakom denna serie är även att ge plats åt producenter, illustratörer och andra medarbetare som spelat roll för det slutgiltiga resultatet. Denna djupdykning inkluderar Nils Krogh, som mixat och producerat, samt skivomslagets skapare Rickard Ljungdahl Eklund.
Foto: Samuel Isaksson
Jacob Johansson (Det Stora Monstret)
Introt som hörs i början av låten får mig att tänka på ett ultraljud. Och personligen förstärker denna upplevelse känslan av pånyttfödelse, att vänner och främlingar ska kunna leva sida vid sida i framtiden. Men bilden är en slags utopi.
– Ja, jag har väl blandat en önskelista med en sann, eller ja, uppriktig reaktion. Alltså hur jag tycker det ser ut just nu från mitt utkikstorn. Från min mattkant.
”Det är ju ändå en helt sinnessjuk värld, den människan ”byggt upp”. Helt disharmonisk”
– Det är ju ändå en helt sinnessjuk värld, den människan ”byggt upp”. Helt disharmonisk. Ojämställd och splittrad. Det känns så otroligt onödigt. Man kan ju skylla på att det är människans och naturens natur, som gjort och gör att det är som det är. Att man har blodtörsten i sitt DNA. Kanske är det så, fast man kan ju också säga att det är som det är för att vi gör som vi gör och gjort som vi gjort. Eller väljer att göra som vi gör. Ett blodigt snedsteg långt tillbaks som vi upprepar, vilket Jiddu Krishnamurti och David Bohm diskuterar i en av sina konversationer [läs exempelvis Limits of Thoughts/Jaget och tiden].
– Om det är så, då kan vi ju förändra världen. Kanske har vinden redan slagit om fast det tar längre tid för saker att läka än man önskar. Eller kanske tvärt om har dödsstöten redan delats ut men vi märker det inte för vi föddes mitt i raset. Kanske hakar även resten av naturen på om mänskligheten slutar bete sig så jävla illa och slutar döda varann och allt i dess väg.
”Jag tänker annars att en låt gjort sitt jobb om den bara kan lysa upp någons vardagsrum liter mer för en stund, så det känns lite varmare”
– Jag vet inte hur mycket man kan påverka med en sång egentligen, men man hoppas ju att den kan slå upp lite gnistor och åtminstone fungera som en liten besvärjelse mot all skit, en besvärjelse mot allt hat, nationalism och separation och motverka eller verka för motsatta rörelser på mikroplan i alla fall. Känns akut och viktigt att sjunga om detta nu. Jag tänker annars att en låt gjort sitt jobb om den bara kan lysa upp någons vardagsrum lite mer för en stund, så det känns lite varmare.
Berätta om dina utgångspunkter. Hur växte låten fram?
– Jag har sällan en plan när jag skriver låtar om att nu ska jag försöka prata om en specifik fråga eller få fram något specifikt budskap. Att skriva och spela är hur jag reagerar på livet. Allt som knockar mig, både fasa och skönhet. Eller om att vilja lägga benen på ryggen kanske. Verklighetsflykt. Jag sjunger om sånt som känns akut. Som med de flesta låtar jag har skrivit har denna också bara dykt upp när jag suttit och spelat och sjungit. Satte mig ner med gitarren helt enkelt. Det är kreativiteten som styr.
– Jag får veva och sjunga på och kyssa marken, eller ja, vara jävligt tacksam om det exploderar fram något av värde för världen när man jobbar. Känner att jag som mest kan påverka när jag ställer mig och min energi till förfogande och agerar kanal för kreativiteten. Kreativitet är inget jag tänker att man äger eller kan styra över direkt. Men man kan blockera den om man censurerar sig själv eller om man inte vill eller orkar titta på sig själv och sin omgivning ärligt. Då kommer inget igenom. För mig funkar det så hur som.
Har det varit svårt att förhålla sig till debutalbumet? Att fortsätta på samma spår eller bryta ny mark?
– Nej, det har blivit en naturlig fortsättning av sig självt. En del 2. Det har varit andra saker som har känts angelägna som har drivit fram nya låtar bara. Nya möten med livets alla monster. Sedan har vi försökt att ta produktionen ett steg längre. Eller låta produktionen understryka låtarnas innehåll mer. Mer explosivt på något vis.
Foto: Samuel Isaksson
Det var bara en drömd plats. Är du pessimistisk?
– Det försöker jag att inte vara, men jag tycker heller inte att man får ut något av att låtsas att allt är bra när det inte är det. Då kommer aldrig någon förändring till det bättre. Jag försöker bara reagera på hur jag tycker att det ser ut och känns. Och jag tycker mycket ser upp och ner ut, Topsy-turvy. Och borde vändas på.
Texten bär spår av svärta. Du målar upp en destruktiv bild med droger och trasiga familjerelationer. Har det varit svårt att dela med sig av dessa textrader? Ser du dig som självutlämnande?
– För mig fungerar det såhär. Jag måste vara öppen eller ärlig för att det ska kunna bli nya låtar, det finns inget alternativ om jag ska skriva på det sättet som jag har gjort på dessa skivor. Om det känns akut så sjunger eller skriver jag, sedan vad det blir är något jag måste se på i efterhand. Är inte jag som styr. Jag surfar mer med liksom och tackar så länge vågen bär. Börjar jag tänka så är jag inte närvarande och då kraschar jag eller så blir det något annat mindre direkt av det. Kan också bli något av värde men det är mer som att hamra ut något ur sten än att surfa när man jobbar så.
Ljudbilden speglar dock det motsatta. Solblekt psykedelia. Hur kom du/ni fram till ljudbilden?
– Jag uppskattar själv om ljudbilden eller ljudet är smärtlindrande. Mycket som släpps idag tycker jag är tvärtemot. Så hårt komprimerat att det gör ont att lyssna på det. Kan kännas som att man blir attackerad.
– Vi komprimerar de individuella instrumenten mycket för att få till ett visst sound. Nils är grym på det. Men det är inte samma som att platta till mastern helt. Jag har valt att göra mjukare mastring av mina grejer. Som jag fattar det är anledningen till att folk mastrar sina grejer så jävla hårt komprimerat är för att när deras låt spelas i radio skall grundvolymen vara högre än på låten innan och efter. På det sättet tänker de att man lurar folk att det låter bättre eller fetare än de andra spåren.
”Själv hoppas jag att folk som lyssnar är smartare än så och använder sin volymratt och höjer på sin förstärkare eller telefon istället om de vill ha hög volym”
– Själv hoppas jag att folk som lyssnar är smartare än så och använder sin volymratt och höjer på sin förstärkare eller telefon istället om de vill ha hög volym. Då låter det högt men bra. Då kan man gå in i musiken istället för i en vägg. I övrigt med mixen kan ju en sådan ljudbild uppnås på olika sätt men vi går alltid på hur det känns. Drömtemat i låten styrde såklart produktionen i denna riktning.
– Jag har fått den stora äran att samarbeta med min gode vän Nils Krogh (Genius Of Time och Arkajo) med mix och produktion på min nya skiva och han är ett tekniskt geni. Ett monster på att skruva till syntar och vrida ljudbilden dit jag vill ha den. Sedan jobbar jag ju med Filip Leyman även denna gång, med inspelning och produktion – och hans CV talar ju för sig.
Har du experimenterat mycket för att hitta den rätta känslan?
– Själva låten gick snabbt att skriva men sedan har produktionen och arrangemanget arbetats på mycket och jag har repat, spelat den live och spelat in den i olika versioner. Det har varit olika med olika spår på nya skivan, precis som med första, men med just detta har jag först spelat in sång och akustisk gitarr i min studio.
– Sedan har jag och Filip gått in i hans studio och jobbat, och efter det tog jag allt till Nils och så har vi tagit bort, gjort om och lagt till en del. Vi jobbar tills det låter eller känns rätt och som att låten kan nå fram som vi vill. Är ju ändå protestsånger i popförklädnad, så det är viktigt att förklädnaderna håller så protesten blir insläppt och kan börja verka.
Foto: Samuel Isaksson
Ge exempel på influenser.
– Störst inspiration har jag fått av att bli pappa. Det är helt mäktigt. Och sedan har jag blivit väldigt inspirerad av konversationer med Jiddu Krishnamurti som jag nämnde tidigare. Speciellt dem mellan honom och David Bohm. The Ending of Time kan jag rekommendera. Och Johan Rockströms sommarprat förra året.
– När det gäller musik har jag åter igen börjat lyssna mycket på Bob Marley senaste åren. Flaming Lips, MGMT, Joseph Arthur, Nina Simone, Jeff Buckley, Nirvana återkommer jag alltid till emellanåt och Led Zeppelin. Men jag har lyssnat och lyssnar på allt möjligt. Jag håller ju på med mitt engelska projekt Mount Song igen nu också så jag har mest spelat och spelat in själv på senaste tiden.
– Men jag tycker José González har gjort enormt fina skivor och Bonnie ”Prince” Billy. Neil Young, Hendrix såklart och John Coltrain. Rick Rubins inspelningar med Johnny Cash. Jag lyssnade en del på Radioheads In Rainbows kring inspelningen av första monstretskivan faktiskt. Men allt som känns starkt och ibland sånt som gör rummet större. Eller Jazz. Har lyssnat på en platta med Ahmad Jamal som heter Poinciana en del på sistone, och en del Michael Jackson, Ali Farka Touré och Gorillaz. Men det som får mig att göra låtar är snarare livet. Låtarna är en reaktion på det som nockar mig.
Nils Krogh (Genius Of Time, Arkajo)
Berätta om din roll. Dina egna projekt Genius Of Time och Arkajo är till skillnad från Det Stora Monstret någon form av elektronisk dansmusik. Hur är det att jobba med något som kan beskrivas som raka motsatsen?
– Det är väldigt kul. Jag har ju genom åren sysslat med väldigt många olika former av musik och produktion, allt från klassiskt, jazz, pop och hårdrock. Dessutom har jag och Jacob spelat ihop i många år och även jobbat på inspelningar tillsammans tidigare. Den här gången har vi valt att inkludera en hel del synthar och trummaskiner, så allt finns väl där på något sätt.
”Mitt jobb är att förädla soundet och lägga till eller dra ifrån saker för att nå så långt som möjligt”
Hur har samarbetet sett ut?
– På denna skivan har Jacob skrivit låtarna och även spelat in en del grunder. Mitt jobb är att förädla soundet och lägga till eller dra ifrån saker för att låtarna ska nå så långt som möjligt. Att ljudbilden både låter speciell och bekvämt omfamnande är något som vi båda är mycket noggranna med.
Vad är det som gör honom till den han är?
– Jacob är en enormt duktig låtskrivare, han har en fantastisk röst och ett väldigt stort röstomfång. Sen är han perfektionist, på gott och ont. Mest på gott.
Rickard Ljungdahl Eklund (Omslag)
Berätta om omslaget. Hur kom du fram till motivet? Vad har du haft för inspirationskällor?
– Omslaget är ett landskapscollage av äldre postimpressionist-målningar och eget material. Det fanns en ganska radikal utopisk samhällsidé hos flera i den gruppen målare som jag tycker funkar bra med Jacobs musik – liksom anarkistisk och naturälskande.
