Skankaloss 2016: Lördagen bjuder på hypnotisk postpunk och Musse Pigg-öron

Sista dagen och vi har fullständigt anammat festival mode. En rastafläta börjar ta form i nacken och pannorna är lätt rödbrända. En tältgranne bjuder på en kaviarmacka och kaffe. Livet leker och vi får vara med.

Plötsligt en kvart innan Cherrie ska gå på scen kommer regnet, åskan, och blixten. Vi surar lite i tältet och bestämmer oss i sista sekund för att trotsa ovädret. Det är en avslappnad och självklar Cherrie som lyckas skapa bra vibes, trots spöregn, i ett aningen glest publikhav. Yemi överraskar och Cherrie gästspelar till hans ”Alien” på sin egen scen. Helt klart en snubbe att lägga bakom örat. Tyngst live var ”Lämna Han”, men under ”Tabanja” rinner regnet in längs med ryggraden och vi flyr under tak.

Jag vet inte vad för magiska krafter Lång-Kalle besitter men så fort han börjar spela på festivalområdet kikar solen fram igen. En regnbåge syns i horisonten och hintar om en kväll med guld och gröna skogar.

Områdesbilder

– Kan vi äta ostron, jag behöver romantik, kraxar en sönderrökt hals.

Då händer det ofattbara. Katastrofen är nära, cavan och ostronen är slut. Stockholm har varit på festival och slickat faten.

Snopet går vi i samlad trupp, som de flockdjur vi blivit, till närmsta vattenhål. Bästa hänget sker utanför svartklubben. På sönderfimpade trasmattor slår vi oss ner, minglar och sippar GT. Läser varandras horoskop, jag ska tydligen hitta mig själv…

En som också verkar söka febrilt är Gustaf Norén som iklädd musse pigg-öron kör någon form av dj-session.

– Snacka om att kasta sin karriär i graven, kaskar en idiot på pickalurven.

En annan kan tycka att uttrycket friskt vågat, hälften vunnet går att applicera här. Gustaf Norén står aldrig still, för vad är poängen med det.

Några som däremot hittat en lyckoformel är Viagra Boys som stiger på dansbanan just efter midnatt och river av lördagens bästa spelning. Det är fruktansvärt medryckande, nästintill hypnotiskt, med en rejäl dos av Joy Division som ekar mellan raderna. Sångarens spasmiska rörelser är svåra att inte gilla. När han väl dra fram en hammare och går bananas på en plåtvägg älskar vi honom.

På amfiteatern kör Kornel Kovacs ett set som kantas av tekniskt strul. Det flyttas. Det bökas. Och Kornel ser mest frustrerad ut. Publiken däremot verkar inte bry sig desto mera utan dansar på i ljuset av Martin Onassis projektioner.
02.00 stiger Gagnefs ”överraskning” på scen och ropar:

– Låt en kvinna leva för det är fuckin’ inte kul.

”Stockholm känns så jävla kallt” ekar ur en högtalare och killen bredvid muttrar ”det är ju sådana som du som gör det kallt” och går därifrån. För all del, men just där och då köper vi konceptet. I samma sekund vi skrattar åt tanken, var är Mauro Scocco, så ljuder ”Ligger med en ful” och Markus Krunegård kliver ut på scenen. Little Jinder, lika kaxig och charmig som vanligt, gör en fet spelning tills hon sparkar en petflaska ut i publiken som träffar en stackare i ansiktet. Oups.

Dags för skogsrejv som traditionsenligt avslutar Skankaloss. I skogsdungen vid strandkanten dansar fyllkajor och andra flummare. Någon finner kärleken. En annan håller krampaktigt i ett träd för att överleva. Och en tredje inser att hen varit vaken i sjuttiotvå timmar. Här peakar samtliga på ostyrighetsskalan.

Underbart är kort eller vilket annat svintråkigt mellanmjölkscitat ska vi dra till med för att beskriva den kärlekshistoria Gagnef blivit. För en generation som jobbar efter more is more and less is a bore kanske det är lika bra att strypa magin efter tre dagar, så att det finns något att bygga en dröm på tills nästa år.