Skankaloss 2016: Torsdagen bjuder på Gagnef-ikon i skogsljus och en dansant jävel

Skankaloss 2016 börjar med ett stukat långfinger. Men det var också det enda som gick snett under drömhelgen i Gagnef. Tre dagar skogsfest med ett schysst mixat spelschema får oss att fundera på om gräset faktiskt är lite grönare i Dalarna.

Prick klockan 19 stiger Gagnefs stolthet Amanda Bergman på amfiteatern, en av festivalområdets två huvudscener med älven som kuliss. Att inleda Skankaloss med en av Sveriges absolut bästa röster var kanske det mest taktiska valet med tanke på Amasons magiska spelning på festivalen föregående år. Det är både skört och mäktigt när Amanda Bergman uppträder på hemmaplan i drömmigt skogsljus. Sorlet och förväntningarna ligger i luften och när ”Falcons” ebbar ut i julikvällen är Gagnef 2016 officiellt igång.

Områdesbilder från Skankaloss i Gagnef. 2016-07-07. Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto

I år såldes 2000 biljetter till festivalen vilket gör Skankaloss till ett relativt intimt evenemang. Så har också grundarna velat hålla festivalen som föddes ur en 30-årsfest. Vi hör någon sucka att Skankaloss blivit för likt Way Out West och att det var bättre förr. Det kanske det var men det är fortfarande förbannat kul. Hela charmen är intimiteten som skapas i den gamla folkparken och att arrangörerna lyckats hålla nere biljettantalet, trots att festivalen varit slutsålda sedan mars.

På Gagnef finns det inte några hierarkier. Något pressområde är det inte att tala om. Ingen är VIP, här är alla olika alla lika. En av den här pärlan till festivals finaste egenskaper. En annan är estetiken. Konstinstallationer varvas med faluröda väggar och tavel klädda trädstammar. En kontrast som gör Skankaloss till en av de snyggare festivaler vi upplevt.

Klientelet påminner, helt ärligt, väldigt mycket om Trädgården en fredag. Inget illa med det. Det kryllar av hipsters och vi har först lite svårt att andas. Identitetskrisar, tills vi inser att vi och vårt kompisgäng kanske är värst av hela bunden. Och vi har inte några som helst planer på att ändra oss.

– Filma nu för fan!

Min febersjuka kamerakvinna Anni deklarerar glatt att hon uppfunnit festivalens dryck, dubbelbubbel. Därav peppiga dansfötter framför fokuserad kameralins. Den här klumpiga personen däremot uppsöker första hjälpen för att se om mitt pulserande långfinger som fastnade i tågdörren är av. Så illa visar det sig inte vara. Två värktabletter och en dubbelbubbel på det och vi kickar vidare till dansbanan, festivalens andra huvudscen.

Jonas Lundqvist spelar på Skankaloss i Gagnef, Dansbanan 2016-07-07. Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto

Även om Amanda Bergmans spelning på amfiteatern var en fin inledning på Gagnef är det först när Jonas Lundqvist intar scenen som festivalen på riktigt kör igång. Vi dansar till ”Pengar på fickan” med varsin cigg i käften och säger det här är life. Två nittiotalist-klyschor på festival. Jonas är inte sämre han, med uppknäppt skjorta till naveln tänder han en cigg och fullständigt öser. Bandet är helt med på noterna. Medelåldern har aldrig varit sexigare och den stundande, ack så patetiska, 25-årskrisen är ett minne blott.

Någon idiot dansar upp på scen, dagen efter inser vi att det är en bekant. Åh nej. Det här är Gagnef i ett nötskal. Det bubblar i luften och när Lundqvist kör ”Vissa nätter” är det bara att konstatera, han där Jonas är en extremt dansant jävel. Och Gagnef dansar efter hans pipa.

Natten fortsätter på svartklubben vid tennisbanan i ett ballonghav av lustgas och femtontusen ironiska tatueringar. Sneakers och mittbena. Handen i fickan fastän vi bryr oss och så vidare. Dag ett rundas av med DJ-spelning på tennisbanan i takt med att temperaturen sakta sjunker till svensk sommarnatt, med andra ord svinkallt.