Jag börjar Peace & Loves sista dag med att missa Rotten Mind eftersom de spelar på den i festivalsammanhang helt orimliga tiden klockan ett. Ösig punkrock gör sig inte bäst så tidigt på dagen, men jag hoppas ändå att några festivalbesökare trotsade sin bakfylla och masade sig dit. Bra band är värda en publik och allt för många band på Peace & Love har spelat inför löjligt små samlingar.
När jag beger mig till området ösregnar det, vräker ner. Det är ingen kö in och området känns glest, folktomt. När jag kommer fram till dagens första konsert, det politiska poppunkbandet Call Cat, så står fem personer i regnponchos framför scenen. Några andra besökare gömmer sig under ett stort träd. Det är inte ett perfekt upplägg att spela på en scen där publiken inte har något tak när det ösregnar, men Call Cat verkar skita i det och kör på i alla fall.
Jag gillar verkligen sångerskans röst, hon sjunger med tyngd och kraft. Mellan några låtar kör hon en grym spoken word-grej om flyktingkrisen. Här finns övertygelse, passion, mycket av det som bra punk byggs på. Ibland är det lite oslipat, lite svajigt, men Call Cat känns som ett lovande band.
När Pale Honey börjar så har ösregnet slutat. Bandet spelar inför en något större publik, även om den inte är särskilt stor. Det är helt tomt framme vid scenkanten. Publiken verkar inte riktigt med, ett “mår ni bra?” från bandet besvaras knappt. Pale Honeys indierock funkar alltid väldigt bra live. Sångerskan Tuva Lodmark får allt att låta självklart på ett snyggt sätt. Låtmaterialet är starkt, riffen är snygga, trumspelet tight och snyggt.
Efter en halvtimme av spelningen är jag tvungen att gå vidare eftersom Anna Ternheim spelar samtidigt. Det är tur att jag går just då, när jag kommer fram har Anna Ternheim och hennes band just startat “Black Sunday Afternoon”, min absolut favorit av allt sångerskan gjort. Det låter vackert, dramatiskt, Anna Ternheim när hon är som allra bäst. Hon följer upp den med en fantastisk “No, I Don’t Remember” – en annan Ternheim-favorit. Konserten fortsätter starkt men når inte riktigt upp till samma nivå under resten av spelningen.
Foto: Sofia Blomgren, Katthem
En stund senare står jag framför en av festivalens mindre scener. Katthem ska precis börja spela. Det duggregnar och det är inte så många besökare som letat sig dit. “Baby Shower” som bandet släppte förra året är en riktigt bra EP. Punk som ibland känns lite proggig, ibland lite indie.
Medlemmarna turas om att sjunga leadsång och byter instrument med varandra. Det är sånt som inte alltid brukar funka särskilt bra men för Katthem funkar det eftersom alla i bandet är såpass starka sångerskor som de är, med röster som har kraft och personlighet. Live så låter instrumenten inte alltid helt hundra men rösterna bär upp musiken väldigt bra.
Matriarkatet blir bättre för varje gång jag ser dem. På Peace & Love leverar de ett koncentrerat set där de framför sin politiska punk med precision. Det låter hårdare och snabbare än på skiva, och också mer tight och välspelat. När jag intervjuade bandets trummis Emmy Lidgren i våras så pratade hon om bandets planer på att släppa nytt. Jag hoppas verkligen att det blir av snart. Matriarkatet har publiken med sig och framme vid scen står ett gäng och dansar och sjunger med, totalt inne i musiken. En helt logisk reaktion, Matriarkatet gör en riktigt grym konsert.
Ett par timmar senare är det dags för en av de konserter som gjorde att jag bestämde mig för åka på Peace & Love: Stry & Stripparna. Stry Terrarie har, förutom egna band som Babylon Blues och Garbochock, spelat i både Ebba Grön och Imperiet. När det gäller svensk punk och postpunk så finns det nog inget tyngre att ha i sitt CV, särskilt som Stry skrev en hel del av låtarna.
Med Stry & Stripparna spelar Stry sina gamla låtar med en ny tyngd. Stilmässigt låter det inte helt olikt sådant som Imperiet och Garbochock, men uppdaterat, moderniserat. Ofta låter det helt fantastiskt, t.ex. när man spelar Garbochock-klassiker som “Malmö City” och “Streberbarn”. Men höjdpunkterna är många (bl.a. “Kickar” och “Rock’n’roll Blåa Ögon”), Stry har en stor låtskatt att ta av. Att han avslutar med en Stooges-cover känns därför onödigt, även om han framför den med en jävla kraft. Det är en fantastisk spelning, en passande avslutning på mitt Peace & Love.
