På väg till andra dagen på Peace & Love så funderar jag på om festivalen kommer ha sparkat igång ordentligt nu. Torsdagen kändes lite trevande, men jag tänker att det kanske var en mjukstart. Men nej, när jag kommer dit så är det ungefär som på torsdagen.
Det är väldigt mycket folk som rör sig i området, men inte så många på banden. Mer intresse för matstånden än konserterna. Det känns väldigt mycket som att det är Borlänge stadsfestival, snarare än en ”riktig” festival. Men stämningen är hög, barnfamiljerna verkar glada, tonåringarna förvirrat fyllelyckliga, pensionärerna gubbnöjda. Och precis som på torsdagen känns festivalen väldigt avslappnad. Roskilde, som jag besökte förra veckan, känns hetsig och nervig i jämförelse.
När jag kommer fram till dagens första konsert, St Andreas från Stockholm, så är det nästan ingen där. Ett gäng packade tonåringar har parkerat sig i sofforna som står vid sidan av scenen, annars består den lilla publiken mest av ljudtekniker och andra som jobbar för festivalen. Men St Andreas framför sin snygga new wave-pop med stil och känsla. Särskilt fastnar jag för sångerskan Natalie Del Carmen Nordströms röst. Det låter väldigt mycket som new wave och postpunk lät i Sverige på åttiotalet, på ett bra sätt. Men även om det låter bra så går jag därifrån med en känsla av att jag hellre hade sett bandet på en liten klubbscen inför en intresserad publik.
Nästa band jag tänkt se, Night Terror, spelar av någon anledning utanför festivalen – Peace & Love har smällt upp en scen på asfalten utanför ingången. Night Terror, vars sångerska Madeleine Frankie också spelar i Snake, släppte sitt debutalbum i slutet av juni. Ett riktigt bra album, fyllt av skitigt punkrock. Live låter det snabbare och hetsigare och influenserna från nittiotalets actionrock kommer fram tydligare. Det låter riktigt bra, ett intensivt punkset. Men det känns synd att det bara är jag och ett femtontal till som är där och tittar, med rätt minimalt publikengagemang.
Konserten med Paper är den första jag ser under dagen som faktiskt har en publik. Ingen jättepublik, men ändå en publik som känns rimlig. Paper är, precis som St Andreas, signade till skivbolaget Novoton, i mitt tycke ett av Sveriges bästa skivbolag. Att det går att lita på Novotons smak bevisas när Paper sätter igång. Det låter intensivt, tungt, fruktansvärt tight. Rötterna finns i postpunk, punk och krautrock. I långa stycken är det instrumentalt, helt byggt på samspelet mellan syntharna, gitarren och trummorna. När det inte är instrumentalt så blir det ofta punkigare, och ett par gånger så påminner det om synthpunkpionjärerna Screamers – ett mycket gott betyg.
Efter Paper så ger jag mig iväg till den andra av festivalens scener som ligger utanför själva festivalområdet. Jag ska se det klassiska svenska punkbandet P-Nissarna, men de har inte börjat än. Istället spelar fortfarande ett annat band, The Bloakes. Jag har aldrig hört bandet förut men live är de en positiv överraskning. Deras sextiotalsinfluerade indie låter snyggt och välspelat, mycket mer färdigt än vad många av festivalens små band har låtit (som tyvärr ofta har låtit lite väl replokal). Jag hinner bara höra fyra låtar, men jag gillar det jag hör.
P-Nissarna har dragit dit en hel del folk till den lilla restauranglokalen. Några yngre punkare men rätt många som säkert var med när bandet började spela i början av åttiotalet. Stämningen är hög och familjär. Själv har jag egentligen ingen djupare relation till P-Nissarna, förutom till deras klassiska låt “Benzin”. Men jag hoppas på en bra spelning, fast är samtidigt lite tveksam. Det är väldigt olika hur artister som startade för så många decennier har åldrats. En de har helt tappat energin, men samtidigt finns det andra som fortfarande är på topp – t.ex. är Alonzo (f.d. sångare i KSMB) bland det bästa och mest intensiva man kan se i punkväg i Sverige.
P-Nissarna sätter igång och energinivån är hög. Musikaliskt är det väl inte helt fläckfritt, men det är nog inte heller poängen. Publiken är verkligen med på noterna, dansar och sjunger med. När sångaren får igång en rejäl allsång till “Benzin” så är det en löjligt kul spelning. Det är inte det bästa jag sett under dagen, men kanske det roligaste. Jag går hem från fredagens Peace & Love med ett leende på läpparna.
