Jag har aldrig varit på Peace & Love förut och jag känner mig rejält nyfiken på vilken sorts festival det egentligen är. När jag läst programmet har jag inte fått någon tydlig bild, här trängs kreddig undergroundmusik med den sortens folkliga musik som passar bra på Allsång på Skansen. Dessutom finns ett föreläsningsprogram med politiska föreläsningar inslängt mellan de olika artister som spelar.
Mitt första intryck av festivalen är positivt, det råder en avslappnad stämning backstage och när jag irrar runt i mitt sökande efter presscentret är alla väldigt hjälpsamma. Stämningen i presscentret är också väldigt avslappnad, kanske för att nästan alla andra där jobbar för festivalens egen mediebevakning.
Mitt första intryck av den faktiska festivalen är inte lika positiv. Utanför festivalområdet har man satt upp en scen där i huvudsak lokala band spelar. På scen står ett band och spelar vad som skulle kunna vara en hårdrocksversion av Creedence Clearwater Revivals ”Proud Mary” (mest känd i den tolkning som Ike & Tina Turner gjorde, och naturligtvis som den låt som alla after ski-trubadurer måste lära sig efter att de bemästrat ”Hotel California” och ”House Of The Rising Sun”).
Det låter ungefär som man kan tänka sig att det skulle låta så jag stoppar in hörlurarna och försöker överrösta dem med Weaves medan jag väntar i kön in till området.
Inne på området är stämningen hög. Det är en väldigt blandad publik, med en ganska hög medelålder. Jämfört med Roskilde (som jag besökte förra veckan) är det väldigt mycket pensionärer och barnfamiljer.
Den första konserten jag går på är en spelning där Mikael Wiehe, Plura Jonsson och Ebba Forsberg tolkar amerikanska klassiker. Wiehes översättningar av sådana som Bob Dylan och Leonard Cohen är ofta knivskarpa textmässigt även om inspelningarna inte alltid musikaliskt matchar den nivån. Översättningar som ”Ni Som Tjänar På Krig” (Bob Dylans ”Masters Of War”) och ”Blinde Will McTell” (Dylans ”Blind Willie McTell) är mästerliga och låter också väldigt bra i Wiehes versioner.
När jag kommer dit sätter de igång en cover av Bruce Springsteens ”The Ghost Of Tom Joad”, som på svenska blir ”I Skuggan Av Tom Joad”. Pluras röst passar låten väldigt bra och jag gillar det verkligen, kanske för att originalet är en av få Springsteen-låtar som jag älskar. Låten följs av en Dylan-cover, sedan kommer en låt av Leonard Cohen. Det är trevligt, välgjort, men kanske inte så spännande.
När jag kommer till spelningen med The Crunch är det nästan ingen där. Eftersom de spelar på en hyfsat stor scen känns det verkligen tomt. Medlemmarna i The Crunch har bakgrund i ett gäng kända band (bl.a. Sham 69, Cockney Rejects, Lars Winnerbäcks Hovet). Själv är jag mest där för att se Terry Chimes, The Clash första trummis och den som spelar på deras debutalbum. Att ha spelat på ett av de bästa album som någonsin släppts ger viss respekt, särskilt som Terry Chimes (tillsammans med bl.a. Budgie och Topper Headon) var en av sjuttiotalspunkens mest intressanta trummisar.
Live levererar Terry Chimes, han spelar som om det fortfarande vore 1977 med typiskt slamriga The Clash-trummor. Resten av bandet kommer tyvärr inte upp till hans nivå och konserten bränner aldrig riktigt till.
Några timmar senare återvänder jag till samma scen, den här gången för att se Snake. När jag kommer dit är det fortfarande lika tomt. Bandet går på till en publik bestående av några tonåringar och några pressfotografer. Snake sparkar igång sitt set och det märks direkt hur bra de är: deras musik fungerar verkligen fruktansvärt bra live. Även om soundet har tydliga rötter i äldre punkrock, postpunk och riot grrrl-rock så är det helt deras eget. Det är tungt, tight, fyllt av energi.
När jag går därifrån kan jag konstatera att alla på Peace & Love – utom de kanske tjugo personer som var där – tagit fel beslut. Har man chansen så ska man inte missa Snake live.
En stund efter att Snake slutat så äntrar Nicole Sabouné och hennes band samma scen. Nu är det betydligt mer folk även om lokalen till en början ändå känns lite tom. Men den fylls på efter ett tag och Nicole Sabouné får publiken med sig. Folk dansar, sjunger med, lyssnar koncentrerat. Med all rätt, musiken är fantastisk och bandet superproffsigt.
På många sätt kör Nicole Sabouné klassisk åttiotalsgoth, där det mörka och dramatiska blandas upp med mer dansvänliga låtar (som ”Win This Life”, den låt som får störst gensvar från publiken). Själv gillar jag det mest när det drar åt postpunk – som på ”Unseen Footage From A Fortchoming Funeral” – men det finns inget som Nicole Sabouné gör som hon inte gör bra. Hennes röstresurser är fantastiska och det är svårt att inte dras in i musiken.
När konserten är slut, efter ett bombastiskt extranummer, så är det tydligt varför Nicole Sabouné är Sveriges gothdrottning.
