Precis som många andra så fick jag upp ögonen för Hurray For The Riff Raff för två år sedan, när bandet släppte albumet Small Town Heroes. En skiva med snygg americana som bärs upp av sångerskan Alynda Segarras starka röst och originella låtskrivande.
På Roskilde fick jag för första gången chansen att se bandet live, en fantastisk konsert som jag skrivit om här.
Vi sitter i Hurray For The Riff Raffs loge. Resten av bandet har gett sig iväg till backstagebaren och det är bara jag och Alynda i rummet. Kanske är hon fortfarande uppvarvad efter konserten som hon avslutade för mindre än tjugo minuter sen, kanske är hon bara en naturligt energisk människa.
Oavsett anledning så är hon fylld av energi till en sådan grad att det är svårt att inte dras med. Vi pratar snabbt, intensivt, hon gestikulerar, reser sig upp för att hämta saker, för att visa. Hon påminner väldigt mycket om hur hon var när jag såg henne nyss, när hon ägde scenen med sin närvaro. Det är inte alla artister som har den gnista också när de är offstage.
Jag säger något om de nya låtarna, att jag tyckte att de lät fantastiskt. Hon säger tack, att hon är stolt över dem, och låter verkligen stolt.
”Jag började skriva den här skivan för två år sedan, och det känns verkligen rätt att den ska släppas nu”
– Jag ser fram så mycket mot att skivan släpps, längtar till det, säger Segarra. Den är klar, ska bara mixas. Antagligen släpps den nu i vinter. Jag började skriva den här skivan för två år sedan, och det känns verkligen rätt att den ska släppas nu. Skivan handlar om hur färgade människor – oavsett om det är latinas eller afroamerikaner eller människor från mellanöstern – blir demoniserade, svartmålade. Och om hur de drivs från sina hem, från det de kallar hemma. Och vad gör de då? Vart ska de ta vägen?
Segarra skakar på huvudet, upprepar något hon sa under konserten:
– Vi lever i en farlig tid, en otäck tid i Amerika.
Hon tystnar en kort stund, fortsätter:
– När jag började skriva på den här skivan kunde jag inte veta vart vi skulle befinna oss nu. En sådan som Donald Trump, nu verkar det som att halva mitt land håller med honom. Och han bygger hela sin kampanj på hat och rädsla. Och det han varnar för, det han uppviglar mot, är sådana som mig. Så mycket av hans kampanj bygger på hat mot latinos och rädsla för latinos.
– Han göder en rasism som finns, och bygger sina framgångar på den rasismen. Det är en av anledningarna till att jag börjat ha Puerto Ricos flagga med mig på scen. Jag vill visa vart jag kommer ifrån. Allt det där hatet har bara gjort mig mer stolt över min bakgrund.
Jag såg att du hade en annan flagga på scen också, en prideflagga…
– Vi började med det efter det fruktansvärda som hände i Orlando. Runt hälften av de som dödades var puertoricaner, och på något sätt ville jag visa vem jag är, vilka det här bandet är. Och så ville jag visa solidaritet med de som drabbats. Så det är därför vi har en prideflagga och en puertoricansk flagga på scen.
”Det går inte att gömma sig för det som händer”
– Jag har alltid varit politisk med Hurray For The Riff Raff, men på senaste tid har jag känt mig manad att bli ännu mer politisk. Det går inte att gömma sig för det som händer. Så mycket mörker. Men även om vi pratar om allt som är fel, om allt det mörka som händer, så vill jag att folk ska lämna våra konserter med en känsla av hoppfullhet. För det händer faktiskt mycket positivt också, det finns massor positiva krafter som kämpar för något bättre.
– För mig handlar mycket av det här om mina rötter. Vart jag kommer ifrån. Ibland blir sånt så viktigt.
