Comebacken Neighborhoods blev gitarristen och sångaren Tom DeLonges sista skiva för Blink-182. Albumet blev ett styrkebesked för trion, men lät i ärlighetens namn ganska likt DeLonges andra band Angels & Airwaves och Box Car Racer. Med honom ute ur bilden kan nu resten av bandet, förstärkta med Matt Skiba från Alkaline Trio, göra den Blink-skiva som de antagligen ville göra från början. I pressreleasen skrivs det om en nystart – ett nytt Blink-182. Men inte känns det nytt. Mer som ett försök att locka tillbaks gamla fans. Ett steg framåt, två decennier bakåt.
Det låter nästan parodiskt likt Blink-182 för femton, tjugo år sedan, men utan de riktiga hitlåtarna. Om jag är snäll så finns hälften av de sexton spåren i bättre versioner på någon av Take Off Your Pants and Jacket eller Enema Of The State. Jag återkommer ofta till att jag är allergisk mot band som inte lägger manken till. Jag ser hellre ett magplask där ambitionen varit skyhög än låtar skrivna med vänsterhanden utan en vilja att utmana sig själva och sin publik. Mark Hoppus, Travis Barker och Matt Skiba gör precis det som förväntas av dem på California och det är inte direkt dåligt. Ibland blir det ganska okej, som i första singeln ”Bored To Death”, öppningsspåret ”Cynical” och i ”Kings Of The Weekend” där nytillskottet Skiba får ta över ansvaret för sången på en vers.
Till nästa album vill jag att Matt Skiba får mer utrymme. På California får han inte riktigt komma till och om han hädanefter inte tillåts sjunga mer än någon enstaka call and respons-kör eller en vers här och där så kommer ’nya’ Blink-182 inte höja sig över de banden som skamlöst kopierade dem under storhetstiden.
[Viking Wizard Eyes, 1 juli]
