På fredag släpper isländska Júníus Meyvant sitt debutalbum Floating Harmonies, en skiva med snyggt filmisk soulpop. Vi tog ett snack med honom innan hans spelning på Roskilde förra veckan.
Du släppte nyligen en video till singeln “Neon Experience”, kan du berätta om den?
– Vi hade en superåtta-kamera från sjuttiotalet. Det var inte så planerat, vi bara tänkte att de skulle följa mig med kameran så får jag hitta på något. Jag åkte till min gamla hemstad med min son och gjorde sånt som jag brukade göra innan jag började jobba med min musik. Jag åkte till mitt gamla jobb, körde runt på ön, du vet, vanliga vardagssaker på Västmannaöarna [ögrupp som tillhör Island].
Hur gick det till när ni spelade in skivan?
– Jag visste precis hur jag ville att skivan skulle låta. Jag älskar musik från sextiotalet och sjuttiotalet, och jag ville ha det ljudet, det analoga ljudet. Så vi spelade in skivan så, med den sortens utrustning, istället för digitalt.
– Det tog väldigt lång tid att spela in skivan, men inte för själva inspelningens skull. Det finns inte så många studior på Island så det var ofta som den studio vi ville ha var uppbokad. Då var det bara att vänta.
Hur länge har du arbetat med den här skivan?
– Det beror på hur man ser det. Den äldsta låten på skivan skrev jag för fem år sedan. Så delar av albumet har funnits med länge. Den yngsta låten på plattan är tre månader gammal, så det är en rätt stor lucka mellan dem. Jag skriver mycket, jag har låtar till flera album klara.
“Jag skriver mycket, jag har låtar till flera album klara”
– Låtarna är väl ungefär 90% jag, 10% någon annan. Jag har skapat låtarnas skelett och kött men huden är någon annans, för i den hör man tonen från de som spelar instrumenten.
Är det samma personer som spelar på skivan som är med dig när du turnerar?
– Kärnan är densamma. Basisten, trummisen, gitarristen och pianisten. Blåssektionen är med ibland live, men inte alltid. Här på Roskilde är det en annan blåssektion, det var för dyrt att ta med den isländska.
Blir det en turné efter att skivan släppts?
– Det blir en Europaturné. Vi hade hoppats på Sverige men det gick inte. Men vi kommer spela i Frankrike, England, Tyskland och ett par länder till.
– Jag ser fram emot det. Det är alltid en chock när jag går ut på scen i något främmande land och så är det fullt med folk i publiken. En massa människor känner till det jag gör och jag förstår inte hur det gått till. Alla de här människorna kommer för att se mig, en kille från lilla Västmannaöarna. Jag tycker det är konstigt.
Hur känns det innan du går upp på scen, blir du nervös?
– Nej, jag blir aldrig nervös. Jag är inte en sån som blir nervös. Jag vet att något alltid kommer gå fel. En sträng kommer gå av, något elektriskt kommer strula, ljudteknikern kommer klanta till ljudet. Något går alltid fel, så varför bli nervös? Jag blir förväntansfull istället.
