Tenacious D. Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Kön till vattenduscharna är lång på lördagsmorgonen. Många verkar ha väntat till sista dagen för att tvätta av sig. En del ser bedrövliga ut. Någon har halkat i leran som skapats av allt regn. Någon har blivit nerklottrad med permanent märkpenna. ”Lycka till”, tänker jag. Men mest synd tycker jag nog om mig själv, som står där av en mer speciell anledning.
En halvtimme tidigare pratar jag med en bekant om hur märkligt det var att den konsert som drog mest folk var Tenacious D. Duon består av Jack Black, som möjligen är mer känd för sin skådespelarkarriär, och Kyle Gass, som verkar ha kört räkmackestilen när han blivit meddragen in i berömmelsen med hjälp av Blacks stora kontaktnätverk. Trots tre fullängdare och ett fjärde album på väg så känns det märkligt att de var det bandet som skulle ha flest åskådare.
Rammstein, vilka stod högst upp på Bråvalla-affischerna, och har en nästintill kultstatus, drog inte till sig en lika stor tittarsiffra. För att inte tala om lördagens spelning med Sveriges popdrottning, Veronica Maggio, där lite mer än hälften så många var närvarande.
Varken jag eller min kamrat kommer fram till någon bra förklaring, men vi är helt överens om att Jack Black är en av de bästa frontfigurerna vi någonsin sett. Med sin fantastiska skådespelarteknik gör han spelningen helt magisk. Låtarna är, för mig, inget att hurra över, men jag blir som förtrollad av hans retorik och kanske är det därför så många människor har tagit sig till Bråvallas största scen.
I slutet av vårt samtal så händer något. Som på ett kommando så strömmar det in någon sorts fågelmåsarmé in på campingområdet. De har sniffat till sig langos-kanterna och pommes frites-resterna. Det hela skulle kunnat vara en alternativ scen i Hitchcocks Fåglarna. Vi blir besvärade men innan vi kommer in under partytältets säkra tak så dimper något ner i mitt huvud.
Så står jag där i kön med en fågellort i håret som sakta rinner neråt. Folk bakom mig får sig ett skratt. Jag tar ned handen i fickan fast jag bryr mig ändå lite. Det rubbar dock inte min glädje över Maggios spelning som går av stapeln på kvällen.
Veronica Maggio 2016-07-02 Foto: Samuel Isaksson
På fredagen tänkte jag på hur folk tog sig från spelning till spelning bara för att få höra den där stora radiohiten. Det finns dock ett par undantag och för oss svenskar så handlar det om två namn. Håkan Hellström och Veronica Maggio, vilka genomsyrat den svenska musikkulturen på ett sätt som min generation inte varit med om tidigare, och som vi antagligen inte kommer vara med om på ett tag framöver heller.
Alla i publiken har alla låtar som programmerade. Jag tittar mig omkring på dem bredvid mig. Ställer mig på tårna och kollar längre bort. Man sjunger alltså med till alla låtar. Rockers, hipsters och “vanligt fölk”. Det är sedan länge konstaterat att Maggios har det. Det som ingen kan tycka illa om. Vad det är kan jag inte riktigt sätta ord på, men ni vet förmodligen vad jag menar. När hon avslutat den sista låten ”Den första är alltid gratis” så står vi kvar, länge och vill ha mer. Jag köper en biljett till hennes spelning på Stadion och börjar längta där och då.
Festivalen är i princip slut för min del efter Veronicas fantastiska spelning. Jag känner mig dock inte ett dugg mätt utan hade gärna stannat ett par dagar till. Vi går tillbaka till tälten och berättar roliga anekdoter från de tre senaste dagarna. Kvällen avslutas med många goda skratt. Innan jag somnar så önskar jag att alla besökare haft en bra dag utan bekymmer, precis som det ska vara på fest.
