Norrköpings mest kännetecknande musikexport intog under torsdagen Norrköping mest kännetecknande festival på en scen vid namn Norrköping Lounge. Laaksos Bråvallaspelning hade alla förutsättningar att bli en klassiker.
Efter nio år isär gjorde Laakso comeback med albumet Grateful Dead i år. Det var ett musikaliskt skickligt album, inte oväntat att döma från bandets låtkatalog. Men ju mer tiden går blir syftet med Laaksos comeback allt mer oklart. När de intar Norrköping Lounge ser de ut att ha tröttnat på varandra, likt ett kärlekspar som gett relationen en till chans men insett snabbt att det inte kommer att fungera den här gången heller. Nu orkar ingen av dem göra slut igen. Och när Markus Krunegård meddelar att det här kan vara Laaksos sista festivalspelning gör han det med sådan likgiltighet att flera i publiken måste vända sig till grannen bredvid för att försäkra sig om att de hörde rätt. ”Va? Sa han sista festivalspelning?”. ”Jag tror det, men det kan han väl inte ha gjort? Eller?”.
Men det finns en del bra stunder, riktigt bra stunder. Som när allsång bryter ut i låtar som ”Norrköping” och ”High Drama”. Eller när Krunegård sjunger ut dialogen från ”Västerbron” med händerna på höfterna och publiken svarar tillbaka. Men det är också, tråkigt nog, bara under bandets äldre låtar som vi snuddar vid något magiskt.
