Vid 70 års ålder har Neil Young kommit fram till att han vill rädda världen. Först släppte han albumet Earth med huvudsakligen återutgivna låtar, och nu turnerar han med kompbandet Promise Of The Real, där hans låtlistor tematiskt vävs ihop av Neils kärlek till naturen och att vi människor bara är en del av den. Att Neil Young är en engagerad människa är inget nytt, men att han nu så tydligt manifesterar att vi måste rädda det som finns kvar av jorden är anmärkningsvärt.
Den allvarliga och relevanta tematiken påverkar naturligtvis inte Neil Youngs stil, varken musikaliskt eller hur han agerar på scenen. Alla som ska se honom senare i sommar kan vara lugna. Neil håller inga brandtal. Tvärtom, under den tre timmar långa spelningen inskränker sig hans pratande till ett ”How are you doing?” efter 1:45 och ”Promise Of The Real! Thank You Roskilde” de två gånger de lämnar scenen. Ändå är han helt närvarande och ser ut att ha roligt, skrattar och gör tummen upp till sina medmusiker.
Första timmen är fullständigt glimrande. Ett kort soloparti med ”After The Goldrush” (på piano), ”Heart of Gold” och ”The Needle and the Damage Done” (båda på gitarr) samt ”Mother Earth (Natural Anthem)”(på orgel) avverkas innan bandet kommer in. Sviten med ”Someday”, ”Alabama”, ”Words (Between The Lines Of Age)” och ”Winterlong” är inget annat än magi. Alla som någonsin sett Neil Young live känner igen sig. Uppknäppt flanellskjorta, gungande fram och tillbaka under gitarrpartierna, där hans alldeles speciella teknik och gitarrklös låter precis lika vitalt som det alltid gjort.
Sen blir det lite besvärligt. ”Love To Burn” dras ut till 25 minuter utan att den egentligen aldrig lyfter. Efter en timme med närmast perfekta versioner av nästan bara klassiker hamnar konserten i en djup, saggig svacka och måste starta om. Det går hyfsat till en början men andra halvan av konserten innehåller, med några starka undantag, i grunden svagare låtar än inledningen. Inte dåliga låtar, men mer anonyma (flera från Earth) och delar av publiken i frontsektionen släpper fokus från det som händer på scenen.
Ju längre spelningen pågår, desto vildare blir gitarrexcesserna. Jag älskar när Neil står med ryggen mot publiken, böjd framåt, med breda ben och gungande från sida till sida som om han försöker hålla liv i ett solo som verkar dömt att ta slut. När han nu har hjälp av ytterligare två gitarrister blir ljudväggen extra massiv. Och mot slutet hittar de tillbaka. Den enda tidigare outgivna låten på Earth, ”Seed Justice”, känns som en stenhård käftsmäll och sen exploderar Roskilde när ordinarie set avslutas med en helt sinnessjuk version av ”Rockin’ In the Free World” (inklusive en helt ny vers) där allsången lär ha hörts till Köpenhamn. En låt som på samma gång definierar såväl rockmusiken som företeelse som Roskildefestivalen. Det blir även ett extranummer i form av en triumfartad ”Love and Only Love”.
Neil Young är som sagt 70 år, men hans personlighet på scen är helt intakt. Inga trötthetstecken och inga tendenser att vilja göra något annat än att klösa fram ännu fler toner från sin slitna Gibson. Neil Young 2016 är allt annat än en nostalgiakt. Han brinner och verkar inte ha några planer att sakta ner. Det tackar vi för.
