Hinds 2016-07-01 Foto: Samuel Isaksson
Hinds föddes ur ren tristess och med ambitionen att få göra en egen spelning. Fem år senare har Madrid-kvartetten sålt ut turnéer världen över och under den senaste veckan gjort hyllade spelningar på både Glastonbury och Roskilde. Spelningen på Bråvalla blev ännu en erövring.
När klockan slår 15:30, utsatt tid för Hinds Bråvallaspelning, står bandet ännu och soundcheckar. Minuter innan har ett skyfall översvämmat scenen. ”GUYS!”, utbrister vokalisten Carlotta Cosials, ”Every pedal broke because of the rain so every time we push them you’re going to hear a click”.
Men det visar sig vara mer än bandets pedaler som har tagit stryk av regnet. Cosials försöker att spela på sin gitarr men möts bara av förstärkarens brus. ”Rock and roll”, skriker killgänget på första raden, men uppgivenheten i bandet är total. Hinds har en tumultartad turné bakom sig och förklarar att det här är det sista de behöver.
En gång, när livet var eländigt, fick jag höra att motgångar drabbar de som bäst hanterar dem. Det är fortfarande bland det dummaste jag har hört, men i Hinds fall stämmer det. Varje gång bandet inleder en låt är det som att solen aldrig har lämnat Norrköpinghimlen. Carlotta Cosials och Ana Perrote skriker ut lyrik och trots att de står långt ifrån sina mikrofoner fyller de området med sina perfekt operfekta röster. Bandets framföranden av ”Chili Town”, ”San Diego” och deras cover på The Headcoatees ”Davey Crockett” är festivalmaterial av högsta rang.
”Fuck the rain ey”, säger Carlotta Cosials från scenen. Det tidigare nämnda killgänget jublar. ”Hinds! Hinds! Hinds!” skriker de för att i nästa stund sjunga med i varje ord ur bandets texter om bekymmerslös kärlek. Det som började ur tristess är även början på en revolution för kvinnliga musiker. Och visst är det ironiskt att det händer på just en av Bråvallas scener?
