Erik Lundin. Foto: Linn Koch-Emmery
Jag vaknar av ett pling i mobilen. På något vänster så har jag blivit intresserad av att få nys om det mesta som blasktidningen Aftonbladet har att komma med. Utanför mitt tält så drar en av mina närmsta vänner ett skämt med en usel imitation av den östgötska dialekten. Jag fnissar till och känner att det kommer bli en fin dag.
”Du förtjänar att brinna i helvetet”, säger notifikationen. Det är från Zara Larsson.
Som de flesta redan vet så pågick en misstänkt våldtäkt under Zaras konsert på torsdagskvällen. Jag läser halva artikeln för att sedan släcka ner mobilen. Hoppfullheten om en bra festivaldag byts ut med nedstämdhet, känslomässig utmattning och skam. Skam för mitt kön. Jag orkar liksom inte mer.
Med tunga fötter och sorgsna ögon så tar jag mig till Luna. Jag har haft stora förhoppningar på akten som tar vid om 15 minuter. Den 30 oktober förra året så släpptes singeln ”Annie Lööf”. Det handlar om Erik Lundin som ska genomföra en av fredagens första spelningar. Det är knappast fullt framför scenen. Jag reflekterar och förvånas över tiden han blivit tilldelad.
”Annie Lööf” har streamats över två miljoner gånger på Spotify medan Smith & Thell, som har fått prime time (dvs. 20:30-21:45) har spelats betydligt mindre. Hade Bråvallas schemaläggare satt Lundin åtminstone ett par timmar senare på schemat, så de mest slitna festivalbesökare haft tid att återhämta sig, så hade säkerligen dubbelt så många ha infunnit sig framför scenen där en nästan genialisk spelning skulle äga rum.
Inte ens stand up-komikerna inne på Norrköping Lounge kunde få fram sin mening lika tydligt som Erik. Artikulationerna och fraseringarna är perfekta. Inte ett ord snubblar på hans tunga under hans rappa texter. I princip en 10/10-spelning.
Från en ”Suedi” till en annan när en av Sveriges stora musikexporter spelar på kvällskvisten. Andrew Wyatt & Companys konstellation Miike Snow är något av en personlig favorit. Bandet slog ju som bekant igenom väldigt stort när de släppte debutsingeln ”Animal”.
I vanliga fall på festivalspelningar så skulle kanske 70 % av besökarna väntat ihärdigt på att en sådan här stor hit skulle komma igång för att sedan lunka iväg till nästa akt och göra likadant. Men inte inför Miike Snow denna gång. Andrews ego går lite i botten när han mycket enkelt kan se de människor som står längst bort. Han är besviken, och jag blir ännu mer besviken av att bandet inte orkar nå ut ens halvvägs.
Jag går in på Spotify på mobilen, knappar in ”Animal”, drar på mig hörlurna och smyger iväg.
