Mina vänner från min hemstad Nyköping ser den kilometerlånga kön till entrén. Deras lite för optimistiska packning har tagit ut sin rätt, och tröttheten och frustrationen börjar slå in. Hela garderoben har fått följa med. Vi släpar på sex tält, två partytält, ett gäng campingstolar och två dragvagnar fyllda till toppen med öl- och ciderflak.
Vagnsläpandet påminner mig om medelåldersparen som går från Finlandsbåten vid Frihamnen upp mot Gärdets tunnelbanestation. Det är stön och kånkande trots det unga blodet. Jag ser många vars vagnar har tippat. Burkar har fallit till marken och gått sönder och ägarna sorterar uppgivet mellan de behållare som klarat sig och de där vätskan har läckt ut. Ett par killar plockar upp de trasiga burkarna och dricker upp innehållet. Som om det inte vore nog med de resterande 100 som fortfarande är intakta.
Jag lämnar av mina kompisar i slutet av kön och går lättsamt till pressincheckningen. Istället för tre timmar så väntar jag cirka 30 sekunder för assistans. När personalen trär på festivalbandet så är allt bärande och lyftande som bortblåst ur minnet. För mig har Sveriges största musikfest startat.
Som tack för bilskjutsen så går jag in på campingområdet och sätter upp tälten som mina kamrater ska sova i. Sol varvas med duggregn och önskan att bara få sitta ner och ha trevligt går om lott med mångas vilja att få upp ett bra camp. Det förstnämnda slår ut det andra, som ”man lika gärna kan göra när det är dags att sova”, hör jag några säga lite längre bort. Lusten att få börja festa är verkar vara vettigare än självklarheten att efter dagen kommer mörkret. Jag tar ljuset i akt och får klart mitt byggande hyfsat snabbt.
”Lusten att få börja festa är verkar vara vettigare än självklarheten att efter dagen kommer mörkret”
Mathias ringer och säger att han och de andra har ca en och en halv timma kvar av köande. Då jag redan färdigställt tälten så bestämmer jag mig för att möta upp en gammal arbetskollega. Vi tar en promenad genom campingen. Det ligger redan skräp överallt. Om det någon gång har funnits en miljömedvetenhet hos besökarna här så har dom tappat den totalt. Folk slänger saker hur som helst som när man var barn och visste att ens föräldrar skulle gå efter och plocka upp.
Man brukar säga att campingen är halva nöjet med festivaler, och kanske är det just obryddheten som är så lockande? Att helt släppa taget om verkligheten och göra precis det man vill, att aldrig på riktigt behöva gå och sova, och om man sovit, börja dagen med en berusning. Att endast äta snabbmat, vitt bröd och mjukost på tub.
”Jag tar en sån”, säger jag till en tjej i ett matstånd och pekar på en bild som föreställer en varmkorv med mos och räksallad. 70 kronor fattigare så går jag tillbaka till platsen där jag och mina vänner ska hålla till. Där står Mathias och Jimmy och mixtrar med partytälten. De andra har slagit upp sina solstolar. Som en uniform har alla på sig shorts, converse och ett par wayfarer.
För Jimmy är Bråvalla 2016 den första festivalen han besöker. ”Det luktar hästskit här”, säger han med tummen och pekfingret för näsan. Vi instämmer men ingen säger att soplukten blir bara värre för varje dag. Vi tycker att det får han ta reda på själv precis som vi fick göra när vi gick på vår första festival, Peace & Love 2011. Då var vi 18 och våra föräldrar hade på allvar slutat plocka upp efter oss. Där älskade vi känslan att slippa ta ett vardagligt ansvar för en helg. Jag minns det, lutar mig tillbaka och mår väldigt, väldigt bra.
