Publiken som samlats i Pavilion-tältet är rätt blandad. Av snacket som går innan Hurray For The Riff Raff går på scen förstår jag att många av de som dykt upp aldrig hört bandet förut. Det verkar inte göra någon skillnad, en kort stund efter att Alynda Segarra gått på scen så har hon publiken i sin hand.
Bandet börjar med att köra låtarna från förra albumet, 2014 års utmärkta Small Town Heroes. På skiva spelar de djuprotad americana, den sortens musik som aldrig släppt taget om musiken som gjordes innan 1954 (när rock’n’rollen slog igenom och ändrade popmusiken för alltid). På scen låter det annorlunda, mer rockigt, mer modernt. Det är en förändring som passar bandet extremt bra. Det nya soundet, den nya stilen, ger låtarna mer tyngd och intensitet.
Men den stora förändringen kommer när bandet presenterar sina nya låtar, låtar från skivan The Navigator som kommer släppas om några månader. De nya låtarna lämnar americanan bakom sig och hämtar istället inspiration från sextio- och sjuttiotalet. Tydligast har man låtit sig inspireras av dåtidens motkultur, hippierocken och protestmusiken, men här finns också små spår av sådant som disco och sjuttiotalspop. Det låter argt, dansant, glatt, melankoliskt och upplyftande. Framförallt låter det jävligt bra. Låtarna som framförs får mig att bli säker på att Hurray For The Riff Raffs nästa skiva kommer bli det bästa de gjort.
Alynda Segarra kan verkligen konsten att lysa upp en scen med sin närvaro. Hon dansar, ler, håller politiska brandtal som mellansnack (mest applåder får det kärnfulla ”Fuck Donald Trump”). Både glädjen och ilskan är smittsam, kanske för att alltihop känns så äkta. Det är svårt att inte le, svårt att inte dansa, svårt att inte tänka ”fuck Donald Trump”.
