Blood Orange – ”Freetown Sound”

Dev Hynes beskriver Freetown Sound – tredje albumet under artistnamnet Blood Orange – som ett försök att fånga ”a messy, in-your-own-world, headphones vibe” (genom otaliga samplingar, ljudupptagningar och ett stort antal gästartister blir skivan exakt det som upphovsmannen eftersträvar).

Under 17 spår samlar Hynes sina tankar, däremot ges inga svar. Det handlar mest om att betrakta och begrunda. Ge sin bild av vardagen. Det privata fokuserar dock inte på att avslöja detaljer om sig själv, mer att ta fasta på händelser och skeenden som berör. Ett exempel är dödsskjutningen av Trayvon Martin, att leva med en ständig rädsla.

Exilbritten, bosatt i New York, beskriver en verklighet baserad på homofobi, rasism och patriarkalism, men Hynes målsättning att låta andra röster få lika mycket plats som sin egen, ger skivan en positiv känsla där framtida förändringar känns möjliga. Låtarna blir aldrig Anohni-depressiva. En av orsakerna är att ljudbilden fungerar som öppen famn. Mjuka toner sveper över en hård verklighet. Det är som att 80-talets polerade R&B hamnat i en annan tidsålder.

Agendan sätts redan från start. Öppningslåten ”By Ourselves” ger utrymme för feminismen och på detta spår ges utrymme år Spoken Word-poeten Ashlee Haze, som formar sina ord utifrån bakgrunden av att vara svart kvinna i USA – förebilder som Missy Elliot och Angie Martinez nämns. Ljudbilden präglas även av Ava Raiins vackra röst och låten samplar Charles Mingus-klassikern ”Myself When I’m Real”. En innehållsförteckning hade kommit till sin rätta.

Den oreda som Hynes talar om formar hela skivan. Samplingar bryts av, en ny låt startar utan förvarning och antalet kvinnliga gästartister överstiger Bråvallas hela lineup. Det handlar om ge plats, inte motsatsen.

Jag och Hynes lever olika liv med helt olika referensramar. Jag tänker inte låtsas som att jag kan ta in allt som upphovsmannen beskriver, men Freetown Sound förpackar dagens utanförskap och motsättningar på ett sätt som gör att jag lyssnar. Det är en grogrund till ömsesidig förståelse. De flesta lever i en bubbla, även om vissa tror annat. Ena dagen står vi upp för Paris, medan vi ignorerar Istanbul dagen därpå. De priviligerade kan alltid välja sina kondoleanser.

Vi möts i andra spåret ”Augustine”, som återkopplar till Agustinus av Hippo (en av kristendomens mest framstående kyrkofäder). År av religionsstudier har gett mig god inblick i denna del av världshistorien, men Hynes sätter Augustinus i en helt ny kontext. Han gör homoerotik. En genialisk tvist på en tradition som haft svårt för oliktänkande och med Orlando-massakern i bakhuvudet blir upplevelsen än starkare.

I detta sammanhang återknyter även Hynes till sin afrikanska bakgrund. Albumtiteln återkopplar till faderns hemland Sierra Leone och hela skivan blir en slags odyssé över ett liv i exil (ofrivillig).

Bakgrunden kommer även fram i låten ”Love Ya”, som är en tolkning av Eddy Grants ”Come On Let Me Love You”. Både Grant och Hynes mamma är födda i Gayana. Rösten som hörs talar faderns modersmål krio. Förutom dessa personliga kopplingar är inspelningen en duett tillsammans med Zuri Marley. Och ännu har jag inte nämnt att författaren Ta-Nehisi Coates uppmärksammas genom en ljudupptagning.

Det är imponerande att Hynes fått till en helhet med tanke på mishmash-känslan. Det är en skiva som blandar hiphop, klassiska pianostycken, funk, jazz och pop till en stilren och orädd skiva. Emellanåt blir musiken dessvärre lite väl tillrättalagd och Hynes egna röst tenderar att bli allt för sockrig. Dessa tillfällen räddas av röster som Debbie Harry, Nelly Furtado och Kelsey Lu. Helheten gör att Dev Hynes förtjänar all framgång i världen och utvecklingskurvan har gått spikrakt uppåt sedan meningslösa Test Icicles.

[Domino, 28 juni]

8