Pressbild
Roskildes lilla inomhusscen, Gloria, är inte bara festivalens finaste rent estetiskt – det är också här man har chansen att göra riktiga fynd i musikdjungeln.
Roskilde må musikaliskt vara mest känt för bokningar av stora namn, men det som i mina öron gör Roskilde till festivalernas festival är bredden och modet att våga satsa på mer eller mindre okända, men vanligen otroligt spännande akter.
Historien bakom hur thailandska psychbandet Khun Narin’s Electric Phin Band hamnade på Roskilde är en makalös solskenshistoria. En producent från Los Angeles vid namn John Marcy råkade snubbla över ett Youtubeklipp inspelat på gatan med ett enkelt soundsystem i en liten, avlägsen by i Thailand. Efter att först irriterat sig lite på amatörmässigheten övergick det snart till stor fascination. Marcy bestämde sig för att leta upp bandet, spela in och se till att de blev utgivna.
Efter omfattande research, fixande av logistik och hjälp från några thailändska vänner fick han till slut tag på dem och satte sitt projekt i verket. Inspelningarna ägde rum på plats i Khun Narin’s hemby och för att utgivningen skulle bli så autentisk som möjligt spelades allt in, precis som bandet var vana vid, utomhus med den enklaste av utrustning.
För att ge Roskildebesökarna samma känsla kommer bandet att ge tre ”off venue”-spelningar under festivalen men igår spelade de alltså för ovanlighetens skull på en scen. Bandet, som är klädda i orange västar, har en ganska ordinär sättning förutom en elektrisk phin – en luta som ser ut som en smal gitarr med ett fascinerande huvud som kan få en att associera till ett ormhuvud eller en saxofonhals, beroende på vilket humör man är på. Snygg är den hur som helst.
I bandets musik samsas inhemska influenser med det vi normalt brukar kalla psykedelia. Marcy är dock övertygad om att Khun Narin aldrig hört talas om Grateful Dead och andra pionjärer och att eventuella likheter med västerlandsk psych har utvecklats likartat av en slump. Mot denna teori kan möjligen anföras att bandet, vid inte bara ett utan två tillfallen under spelningen, låter melodierna nästan obemärkt flyta över i den klassiska ”Lambada”-låten till publikens stora förtjusning. Samtidigt låter musiken tillräckligt egen för att inte behöva västerländska jämförelser.
Khun Narin’s version av psykedelia bygger mer på fart och melodi än på ljudexcesser. Tempot i låtarna ger bandet en känsla av ostoppbarhet och man får intrycket att de skulle kunna spela för alltid om ingen stoppar dem.
Det är en fröjd att se bandmedlemmarnas, som ser ut att vara allt från 20 till 60 år, genuina spelglädje. När det dessutom låter så makalöst bra som det gör framstår de som perfekta ambassadörer för det möte mellan thailändsk folkmusik och någon slags psykedelia (oavsett vad den har för ursprung) som, om det inte vore för en nyfiken amerikansk producent, troligen aldrig nått längre än till ett obskyrt Youtubeklipp.
