VÅRØ har på kort tid etablerat sig som ett av Sveriges mest intressanta skivbolag. En av grundarna heter Fabian Forslund och är till vardags lärare. Han är också musikbloggare på Djungeltrumman där han driver utmärkta Que Club. Sist men inte minst är han vän med HYMN.
Namn: Fabian Forslund
Yrke/sysselsättning: Lärare
Födelseort: Göteborg.
Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:
– Min pappa var DJ och hade skivbutik på 70-talet i Göteborg, dock mest i disco-svängen. Mamma lyssnade mest på Beatles men hade även en skiva med Nynningen som jag erövrade snabbt. Det fanns ett överflöd av vinylskivor hemma pga pappas jobb vilket gjorde att jag spenderade mesta tiden med att spela in blandband.
Den första skivan jag ägde var:
– GES-skivan måste det nog vara. Jag var åtta år och starkt påverkad av “När vi gräver guld i USA”. Minns att jag tyckte att det var helt sjukt att ”Jag gråter inte mer” började med en refräng. Är det ens möjligt?
Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:
– Oj, varning för klyscha men första halvan av Nationalteaterns “Barn av vår tid”. Hooken i början där är larger than life och beskriver allt vi en gång var.
Instrument jag spelat/kan spela:
– Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde svara något här men jag löser det inte. Ibland smyger jag med mina elever på musiklektionerna för att bli bättre men jag är verkligen jättedålig på allt.
Första konserten jag såg:
– Måste varit Looptroop och MBMA på Musikens Hus i Majorna 2001 eller 2002. Alla va där! Det bestående minnet var dock hur bra Chords var redan då.
En låt jag förknippar med kärlek:
– “Stay With me Forever” från tv-serien Upp till Kamp. Slowgold spelade den på vigseln när jag gifte mig. Mattias Bärjed har skrivit den och den har allt livet innehåller.
Ett snabbt festivalminne:
– Minns nog bäst Christopher Sanders konsert på Way Out West 2014. Han sa innan att det var det sista han gör som artist och det låg en blöt filt av vemod över hela spelningen. Det var på Rondo och den ångestfyllda heltäckningsmattan lyste röd på grund av folktomheten och allt var bara oerhört ledsamt. Samtidigt nämnde han inget om det på scenen så allt var väldigt tvetydigt. Han bara rev av låtarna och gick sedan av. Lika magiskt som tragiskt.
Senaste livespelningen jag såg:
– Räknas Prussiluskans allsång på Astrid Lindgrens Värld? Annars var det nog Two Year Vacation på Bar Robusta. Har varit dålig på att komma ut på sistone.
Det här är mina guilty pleasures:
– Dansband, helt klart. När jag jobbade på tysklandsbåten satte jag alltid på dansbandsmusik när vi skulle städa efter frukostbuffén. Jag gjorde det på skoj, men skojade egentligen inte alls. Älskar tryggheten i basgångarna och hur banalitet och dödligt allvar blandas i orden. Du ringde från Flen liksom.
Det här är enligt mig ett underskattat band:
– Parken, det är så galet att bara första skivan blev stor. Har lyssnat sönder exakt allt som Pelle gjort och det sårar mig djupt att sista skivan bara försvann i bruset.
Musik betyder för mig:
– Här svarar alla “allt” va? Jag märker att jag mår dåligt om jag inte får lyssna på musik i ensamhet under en dag. Jag hämtar energi i musiken så att jag orkar härma dem som orkar.
Den här låten får mig att dansa varje gång:
– Museum of Bellas Artes – “Who Do You Love?”. A true masterpiece.
