En teatralisk återkomst där Natasha Khan – utifrån perspektivet av en brud som står vid altaret när hon får veta att hennes blivande make dött i en bilolycka på väg till bröllopet – sjunger om kärleken och dess olika aspekter.
Ett år efter Sexwitch-projektet där hon tillsammans med det brittiska psykbandet TOY tolkade traditionella visor från Marocko och Iran, och fyra år efter hennes senaste album som Bat for Lashes återvänder Natasha Khan med The Bride; ett konceptuellt album som även ackompanjerar hennes kortfilm I Do som hade premiär på Tribecca Film Festival tidigare I år.
Att Khan har ett öga för film kommer inte som en överraskning då hennes musik alltid haft något cinematiskt över sig. Ända sedan debuten med Horse & I för ett decennium sedan har hon som få andra popartister funnit en balans mellan dramatik och suggestivitet; mellan svulstiga känslor och mystiska ljudlandskap. Frågan är om ”Daniel” från 2009 års Two Suns inte är en av de låtarna jag lyssnat på flest gånger utan att tröttna? Den här gången är det dock lite annorlunda.
Från att hon säger ja över skimrande auto-harpor i inledande ”I Do”, till insikten att hon kommer kunna bli kär igen har albumet ett tydligt narrativ. I ”In God’s House” står bruden vid altaret när hon börjar få onda aningar, det visar sig som sagt att hennes blivande man dött i en bilolycka på väg till bröllopet. I efterföljande ”Honeymooning Alone” åker hon iväg på smekmånad själv och vi får följa hur hon bearbetar sina känslor.
Till skillnad från hennes tidigare album, som har större bredd och fokuserar på olika typer av ljudbilder, dyker The Bride ner i ett enda motiv. Även om det såklart fortfarande finns nyanser så är det utan tvekan hennes mest enhetliga album hittills. Det starkaste instrumentet är hennes röst och alla känslor den uttrycker, lyssna bara när hon sjunger: ”you know that I’ll love you until the stars don’t shine” i ”Close Encounters”, som är en av de mest emotionella låtarna på albumet.
Jag saknar visserligen de där riktigt klassiska poplåtarna, men The Bride är ändå ett fascinerande litet konstverk i sig; ett drömskt, experimenterande soundtrack till hennes egen kortfilm. Hon utmanar sättet ett album kan presenteras på. Så även om The Bride inte är Khans bästa i karriären är det ett spännande och kreativt sätt att släppa musik på.
[Parlophone, 1 juli]
