SPOILERVARNING för den som inte vill veta hur Damien Rice öppningsskämt slutar, vänligen hoppa över nästa stycke.
När den irländske sångaren Damien Rice kliver på Cirkus scen på onsdag kväll börjar han inte med att spela. Han börjar med att berätta om en pojke som på sin 13-årsdag får en resväska med en miljon pund och blir tillsagd att behålla den och inte göra något dåligt med pengarna. Nästa dag får han en till och sen nästa en till och sen nästa en till, så fortsätter det – han får denna skatt, men han får inte använda den. ”Och så är det med spermier när man är ung”, säger Damien Rice innan han till slut börjar spela öppningsackorden i ”The Professor”.
Singer/songwriter-konceptet är knappast det hetaste som händer i musikbranschen 2016, men när Rice debuterade med albumet ”O” 2002 var Jeff Buckley och Nick Drake mitt i att bli återupptäckta, Elliott Smith var inte död, Norah Jones sålde skivor för fullt, genren levde. Rice var 29 år gammal och ”O” var en mycket bra skiva – det vanliga ältandet av kärlek innehöll ett par stänk uppstudsig bitterhet och butterhet, produktionen var inte polerad till tristess och samsången med samarbetspartnern Lisa Hannigan var magisk. Singeln ”Blower’s Daughter” blev en succé tack vare filmen ”Closer” och Damien Rice började dejta Hollywoodstjärnor. Livet lekte.
2006 kom uppföljaren ”9”, sen dröjde det ytterligare åtta år innan senaste ”My favourite faded fantasy”, någon gång däremellan bröt Lisa Hannigan och Damien Rice sitt samarbete. Och fjorton år efter debuten står Damien Rice på Cirkus iklädd något så klichéartat irländskt som bruna tweedbyxor med pressveck och hängslen, med ett låtmaterial som efter ”O” och utan Hannigan till stor del bara har blivit strömlinjeformat behagligt.
Men det är rätt bra pubunderhållning. Damien Rice kan hålla låda mellan låtarna, även om han inte alltid borde. Jag är en stor anhängare av välvalt mellansnack, men jag behöver inte få en rätt banal, fantastisk lång analys av Kina/Tibet-konflikten när jag är på konsert. Ett par gånger håller han såklart en monolog om kärlek och förhållandet som man tänker sig hör pubhäng till, som till exempel ”varje gång någon säger att de älskar dig har de en lång lista i bakfickan på saker som de skulle kunna sluta älska dig för.” Och om man inte redan hade känslan av att Damien Rice är där för att producera ett skönt ljud som bakgrund till ens tjuriga öldrickande så står till och med ett bord med ett par flaskor alkohol dukat som rekvisita i ena hörnet.
En handfull gånger går spelningen från att likna underhållning på Covent Garden till något rätt fantastiskt, som i den dundrande ”Nine Crimes” eller när Damien Rice avslutar konserten med att skapa en sprängfylld ljudbild genom att spela fyra olika instrument själv. Då ser man den lilla mannen i hängselbyxor och tänker att det är rätt häftigt att han kan åstadkomma så mycket mäktigt ljud helt själv, även om Lisa Hannigans extraordinära röst är djupt, djupt saknad.
Endast en låt från ”O” spelas under konserten, däremot består hela encoren av verk från debutskivan. Det säger något rätt trist om Damien Rices musik.
