Arkivbild. Savages. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto
HYMNs Kristoffer Nilsson var på NOS Primavera Sound i Porto. Läs hans fredagsrapport nedan.
Fredagen inleddes med strålande solsken och vacker utsikt över Atlanten från hotellets takterrass. Sen så blev ett besök i stadens centralare delar som är underbart vackra. Att sitta på en uteservering vid floden är som att sitta mitt i en sagostad. Det är väl egentligen bara frågan om när Peter Pan ska komma flygande över någon av portvinsbåtarna som ligger på det stilla vattnet?
Festivalens första spelningar inleds i regel vid 17-tiden vilket gör att man har gott om tid att utforska den vackra staden på dagarna, men redan vid 18-tiden stod Cass McCombs på scen så då var festivalen igång igen på allvar och tonerna från hans Fender Stratocaster förtrollade stundtals omgivningarna.
Därefter var det dags för Sverigeaktuella Destroyer som gjorde en makalöst fin spelning. Om jag tvingas välja så väljer jag ofta The New Pornographers som det främsta Dan Bejar har varit med och skapat i musikvärlden, men när låtar som ”Savage Night at the Opera”, ”Kaputt” och ”Times Square” presenterades från scenen så blev jag ändå tveksam för detta var riktigt, riktigt bra. Trumpeten och saxen dundrade fram genom ljudlandskapet och det var bara att stå och njuta och jag kan varmt rekommendera alla som har möjlighet att se detta i slutet av juni.
Därefter var det annonserat att Brian Wilson skulle spela Beach Boys Pet Sounds som släpptes för 50 år sedan och som av många betraktas som världens bästa platta. Hos mig har den aldrig riktigt nått fram till sådana diskussioner, men jag stod på avstånd och såg inledningen som inte alls handlade om Pet Sounds utan istället om andra Beach Boys-låtar som ”California Girls” och ”I Get Around”.
Det lät faktiskt inte särskilt bra, så jag valde att besöka Dinosaur Jr istället. J Mascis stod framför en vägg av Marshallstärkare och körde de karakteristiska låtarna på bästa sätt. Tänk att det är drygt 30 år sedan de skapade sina första låtar! Den drygt timmeslånga spelningen innehöll bland annat klassiker som ”Feel the Pain” och ”Start Choppin’” och om du funderar på att bara se få spelningar i Sverige i höst så bör du definitivt ha med Dinosaur Jr högt upp på din lista, för det kommer att bli lika strålande som alltid.
Efter detta var det dags för ett yngre band som jag såg för första gången på Way Out West i fjol och som har släppt en av årets finaste plattor, Savages från London. Jehnny Beth (född i Frankrike) är utan tvekan en av musikvärldens coolaste människor och hennes utstrålning är enorm. Hon klagade lite på ryggproblem i början av spelningen, men var en stund senare ute i och på publikhavet.
Spelningen inleddes med ”I am Here” och ”Sad Person” och innehöll i stort sett de viktigaste låtarna från de båda plattorna. Hela spelningen var briljant men toppades, om möjligt, i slutet med ”T.I.W.Y.G.”, underbara ”Adore” och ”Fuckers” som tydligen är skriven till Porto. Magin i luften mellan publik och band när den kärleksförklaringen överlämnades gick verkligen att ta på. Jag började fundera på om jag kanske höll på att uppleva den vackraste festivaldagen någonsin?
Foto: Primavera Sound/Eric Pamies
Det finns två stora scener på området som står bredvid varandra och som har en kulle framför sig som gör att man ser bra var man är befinner sig. I övrigt har Pitchfork en scen i ett tält vid entrén och så finns ytterligare en scen som är oerhört vackert inramad vid en liten trädglänta (förra året hade ATP den scenen, men fick tydligen inte ha den i år och kort efter festivalen meddelade ATP, tyvärr inte oväntat, att man lägger ned konsert- och festivalarrangemangen, om jag förstod rätt). Jag har svårt att tänka mig att det finns många festivalscener i Europa i en vackrare omgivning.
Efter Savages så var det bara att gå 50 meter till den andra stora scenen där PJ Harvey snart skulle börja och jag fick en kanonplats cirka femton meter från scenen och det är jag väldigt glad för. Polly Jean Harvey har följt med mig i min musikvärld sedan mitten av 1990-talet och det var med stora förväntningar som jag stod framför scenen och hon överträffade förväntningarna med råge.
Hon och bandet, som bestod av nio musiker, var helt enkelt briljanta och de spelade i stort sett hela nya plattan The Hope Six Demolition Project, några låtar från Let England Shake och det gavs även utrymme för några äldre låtar. När hon spelade underbara ”When Under Ether” så kom några måsflockar flygande som vita spöken mot den mörka Portohimlen, endast belysta av den vackra halvmånen, och tiden stod verkligen helt stilla. Jag är helt säker, det går inte att göra en bättre spelning än den PJ Harvey gjorde denna kväll och Way Out West bör gratuleras till årets finaste festivalbokning i Sverige.
Det är så klart inte så lätt att gå vidare till en ny scen efter en sådan upplevelse, eller rättare sagt sådana upplevelser, för hela denna kväll var verkligen fantastisk. Det blev, hur som helst, ett besök vid Pitchforktältet där det var postpunk från Detroit i form av Protomartyr och även det var riktigt bra, särskilt när de spelade min favorit ”Why does it Shake?”.
Kvällen avslutades med Beach House på en av de stora scenerna och även om jag har följt Beach House sedan 2010 och gillar dem mycket så hjälpte det inte. Denna kväll befann de sig på en alldeles för stor scen och deras drömska pop framfördes på för låg volym och lyfte aldrig så som det har gjort så många gånger när jag har sett dem på klubbar. Jag valde därför att gå mot utgången efter fem låtar, men stannade på kullens topp en stund och summerade en oerhört vacker festivalkväll medan Jupiter lyste vackert över Victoria Legrand.
Det blev ett vackert, visuellt minne att avrunda kvällen med tillsammans med en crepes fylld med camembert och tranbärssylt. Det blev snabbt festivalens favorit i matväg och det vegetariska utbudet i allmänhet hade verkligen utökats på ett positivt sätt i jämförelse med fjolårets som, minst sagt, var svagt.
