Kartellen – Slutpläderingen

”Ge inte upp, för inga öden är förutbestämda”, rappar Sebbe Staxx på det senaste och sista albumet som Kartellenmedlem. Han har bestämt sig för att vara Sebastian Stakset istället och rappandet ligger numera långt ner på den forne frontmannens prioriteringslista, långt efter Gud och familjen.

Det är ett mestadelt lågmält album, med ett introspektiv som ibland är lika skönt dovt som irriterande ointressant. Visst finns guldkorn, som barndomsreminiscensen ”En fjärils vingslag” där Daniel Adams Ray lägger refrängen på poptralligt manér. Det borde stannat där. Att blanda röster, genrer, tempon kan vara det som höjer en låt från mediokert till orginellt. På Slutpläderingen blir det i bästa fall märkligt konstlat, i sämsta fall, som i ”Fulkultur” med Stefan Sundström-nu-snickrar-vi-ihop-en-folklig-hitlåt, parodiskt.

Det är helt förståeligt att Kartellen velat utvecklas, testa nya uttryck och samarbeten, men dessvärre fungerar det inte. Kul för Sebbe Staxx att han hittat sig själv, men Kartellen känns vilse. Slutpläderingen håller inte ihop och det är egentligen bara i ett par spår det blir riktigt bra. I ”Fattigdom & överflöd” spottar Sebbe Staxx, Abidaz, Jaffar och N sina rhymes till ett dystopiskt pianoklinkande i moll i en knivskarp beskrivning av gatans lag. Men det är bara den och ”Gjort allt, sett allt” som kommer skapa en längtan efter ytterligare album. Det i sig är sorgligare än att slutpläderingen nu är gjord.

[Soblue Music, 10 juni]

4